Ledare: Gatukritor som kulturgärning

För några veckor sedan tog jag med mig en massa gatukritor som jag hade hemma, till förskolan jag jobbar på. Kritorna var från ett gatukonstprojekt som jag projektledde back in the days. Jag slutade jobba inom kulturbranschen för tre år sedan av så pass många skäl att jag än i dag undrar varför det tog mig så lång tid att sluta. Ett av dem var det här med att kulturbranschen krånglar bort den kreativitet, som den är till för att både sprida och skydda. Om jag hade fortsatt jobba som kulturarbetare hade jag i en minst tio sidor lång projektbeskrivning behövt förklara varför jag tror det gynnar samhället att barnen får måla med gatukritor. Jag hade varit tvungen att ge varenda liten blomma och treögd streckgubbe ett tydligt syfte innan de ens får målas. Givetvis hade jag i dokumentet behövt förklara hur jag tänker utvärdera denna process efter avslutad projektperiod. Barnen hade inte fått pengar till gatukritor och jag ingen lön, såvida inte vår lek uppfyllde de kulturpolitiska målen. Att barn, och vuxna med för den delen, mår bra av att få måla och ha roligt räcker liksom inte som motivering. Byt ut gatukritorna mot valfri kreativ aktivitet och det är ungefär så hela kulturbranschen funkar i det stora hela. Nej, jag saknar inte mitt tidigare yrke. 

Det finns en massa orsaker till varför kulturbranschen vacklar, en av dem är hur bidragsgivarna resonerar. För att få pengar från dessa instanser, måste man omge sina projekt med en massa sidoaktiviteter. Man måste ordna workshoppar, planera föreläsningar, ha olika events som är väldigt löst sammankopplade till ens ursprungliga idéer och you name it. I dag kan ett kulturprojekt inte bara vara att sätta upp en teaterpjäs, göra en film eller vad det nu är som man vill skapa. Vill man försörja sig som kulturarbetare, måste varje projekt man jobbar med bli ett kulturhus i miniformat. Men här är grejen, när man tvingar människor till att bli byggnader, så brukar det vanligtvis bara sluta med att de går in i väggar i stället. 

Det finns mycket som är åt helvete med kulturbranschen. Men de största syndarna enligt mig är de kulturarbetare som säger sig vilja främja ”vanliga” människors kreativitet, men som egentligen är mest ute efter att visa hur utomordentligt nyskapande de själva är. De bryr sig inte om projektets målgrupper gynnas, så länge de får ihop sin slutrapportering är de nöjda. Inte nog med att de suger ut kulturbranschen med sin egoism, deras brist på uppriktigt engagemang gör att det ställs ännu högre krav när man söker kulturbidrag. De kulturarbetare som ”sköter sig” måste därför slita ännu hårdare för att få ihop en budget. 

Det är så klart viktigt att man försöker skapa kulturprojekt som bidrar till ett mer hållbart och demokratiskt samhälle. Att bidragsgivarna kräver det av en, är egentligen inte fel. Men dessa mål kan bara uppfyllas om kulturarbetarna slutar att snava över formaliteter och i vissa fall sina stora egon. De måste lämna sina whiteboard-tavlor, GANTT-scheman och kommunikationsplaner. Och inse att de medverkar i en sofistikerad version av ”kejsarens nya kläder”. Kulturvärlden måste våga erkänna att vissa projektbeskrivningar som får pengar, har lyckats få bidrag för att de som har skrivit dem är duktiga på att skapa en budget av bullshit. Folk är så rädda för att bränna sina broar, att de inte ser att broarna de står på är fallfärdiga. Jag jobbar inte med kultur på heltid längre, men det betyder inte att jag har slutat att bry mig om den. Jag vill inte se mina tidigare kollegor störta ner i det mörka gapet. Jag önskar att jag kunde släpa ut dem ur deras brainstorm-möten och visa att ibland räcker det med att bara ge barn ett gäng gatukritor. Man behöver inte bygga en hel akademi kring att de målar blommor i aprilsolen.