BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Så här i efterhand kan jag verkligen tycka att det absolut inte var orimliga drömmar vi hade. Det handlade om stabilitet. Trygga fasta jobb – och helst som man trivdes med och verkligen ville jobba med också, kanske familj, kanske husdjur, kanske feta plånboken men kanske mest av allt: en egen bostad.
Nu har jag en. En egen bostad. Eller?
Vi får gå tillbaka lite i tiden. Jag har flyttat runt i den här stan precis som så många andra. Som en gräshoppa. Aldrig på en plats en längre tid. Antalet flyttar uppgår till ett tvåsiffrigt belopp (men känns som ett tre- eller fyrsiffrigt) och det bara på några år. Men så kom det äntligen, det där trygga fasta jobbet.
En snabb check i bostadskön visade att jag kunde få: ingenting. Men nu fanns ju nästa möjlighet också; att köpa bostadsrätt. Sagt och gjort. En etta i en söderförort blev det.
I samband med första barnet var det dags att flytta. Och med två inkomster i bilden blev det en trea i stället. Med skapligt tunga lån, men det fick gå ändå. Vi var ju ändå två som delade. Sedan, när separationen var ett faktum, var jag åter igen hänvisad till Stockholms bostadsmarknad. Men nu var det annorlunda. Jag hade två nya titlar – ensamstående och mamma. Med fler utgifter och med ett otroligt mycket mer begränsat sökområde i och med närheten till förskola och skola.
En ny check i bostadskön gav resultat – inte. Det fanns ingenting som skulle ha varit fysiskt möjligt att ens ta, om det också skulle gå att lämna och hämta barn och sköta jobbet samtidigt. Min enda möjlighet fanns, igen, i bostadsrättsdjungeln – som alliansen i Stockholm ju dessutom bara har gjort större och större. Köpa en liten bostadsrätt då, tänkte jag. Men när banken räknat färdigt kunde jag få låna ungefär så att det räckte till en liten dörrknopp i stället; flera mil från barnomsorgen och ännu fler från mitt arbete. Och att köpa loss hela mitt egna hem och ta över det befintliga lånet själv gick inte heller.
Alltså: antingen sälja och inte kunna köpa. Eller sälja och inte kunna hyra. Med barn.
En facklig kollega slängde i veckan, lite halvt på skämt i och för sig, ur sig "klassförrädare" till mig när jag berättade att jag bor i bostadsrätt. Det är inte första gången det händer. Och det är självklart "ägandet" som attackeras. Den som "äger" har förrått sin klass.
Det är så historielöst. För att bo i bostadsrätt är inte att äga. Jag äger ingenting här. Inte väggar, inte golv, inte tak. Och äger, förresten. Banken är ju den riktiga ägaren. För att ens kunna ha den här bostaden har jag behövt ta ett lån som är så stort att själva summan ofta omvandlas till monster som besöker mig i mardrömmar. För att ens kunna få det, trots fast jobb sedan över ett decennium och 32 år gammal, har jag behövt dra in min mamma i processen också. Mamma som medlåntagare. Går bostadsmarknaden åt helvete så sjunker vi båda. Två familjer. Skuldsatta för livet för att bostadsmarknaden är, rent ut sagt, skit.
Det här var inte vad jag drömde om. Och märk väl att jag klagar inte – men arbetarklassen kan inte bara bo i hyresrätter, för det finns liksom inte underlag för det. Det är inte klassförräderi. Det är den kalla verklighet vi existerar i.