Den 21 mars i år sammanföll Uppsalas kommunfullmäktigesammanträde med FN:s internationella dag mot rasdiskriminering. Peter Nobel höll ett tal. Nobel har varit Sveriges första diskrimineringsombudsman, arbetat som generalsekreterare för Röda korset och genomfört internationella uppdrag för både FN och Amnesty. Hans tal var en kort genomgång av rasismens historia, med tonvikt på den erfarenhet världen drog av andra världskriget. Han förklarade hur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom till mot bakgrund av viljan att förpassa rasism, kolonialt förtryck och folkmord till historiens skräphög.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Därefter ställde sig Sverigedemokraternas Pavel Gamov i talarstolen. Han kallade föreläsningen för en "propagandashow". Han gav sken av att Nobel hade menat att västeuropeiska människor är sämre än andra och att bara vita människor kan vara rasister. Han kallade Nobel för en "lobbyist" som var där för att prata om Sverigedemokraternas invandringspolitik.
Den har stannat hos mig, den här konfrontationen mellan den äldre mannen som i årtionden har varit i tjänst för de mänskliga rättigheterna och den unge och obehaglige högerradikalen Gamov. Den bär så tydligt vittnesmål om Sverigedemokraternas ambition att förvrida våra perspektiv, att sätta det vi tar för givet ur spel.
I Uppsala finns ett starkt arv av den sortens raka FN-humanism som Peter Nobel företräder. Den finns i universitetsvärlden, i högtidlighållandet av Dag Hammarskjölds minne, i alla möjliga offentliga och ideella kulturarrangemang som påfallande ofta verkar rikta sig ut i världen i ett försök att förstå och påverka till det bättre. Den kanske är svår att få syn på för den som tar den för givet, men här finns ett starkt och ständigt närvarande patos för internationella frågor. Det är en enkel humanism som ibland kan framstå som gammeldags i en tid när vi ger stort utrymme till en, på sitt eget vis nödvändig, akademiskt färgad normkritik. Men den står sig stark.
När Sverigedemokraterna angriper den gör man det för att förvirra, för att splittra och kasta omkull grundbultar i vår identitet. I Pavel Gamovs spegelvända värld är ett tal om rasismens historia i världen ett PK-elitens angrepp på svenska värden – när det är precis tvärtom. Den FN-historia som Peter Nobel talade om är svensk historia. Det handlar om Sveriges roll i FN och alla sätt som vårt samhälle har berikats av den. Som Uppsala har berikats.
Angrepp som Gamovs måste motarbetas vid varje tillfälle, utifrån den djupa internationella medvetenhet som finns i Uppsala. Med den sortens rakryggade internationella samvete som Peter Nobel visar prov på. Den kommer inte att tvinga tillbaka Sverigedemokraterna till den politiska periferi de hör hemma i, men den låter oss aldrig glömma vad som är vår verkliga identitet. Vi borde alla lära av kommunfullmäktiges ordförande Carl Lindberg (S) som inför Gamovs utfall lugnt och sakligt förklarade att "Om det inte framgick av Peter Nobels anförande, så refererade han i rätt hög grad till konventioner och beslut i FN vad gäller mänskliga rättigheter. Om det framstår som propaganda för vissa så må det vara så för dem. För mig förefaller det märkligt".
Det är märkligt. Vi måste i Uppsalahumanismens anda framhärda i att det inte bara är märkligt, utan också långt ifrån vad vi är och vill vara.
