Ledare: Gäller verkligen franska jämlikhetstanken för alla?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hur den praktiska politiken däremot gräddas beror helt på vem som ska äta kakan. Vad vi kan slå fast är att oavsett om Frankrikes ledare heter Emmanuel Macron eller Marine Le Pen, så kommer det att vara Euro-fransoserna som bjuds på crème de la crème, medan smulorna även fortsättningsvis lär dineras av bland andra den tidigare kolonin – men i dag franskt-tillhörande departementet – Franska Guyana. 

När Christopher Columbus landsteg på Franska Guyana år 1498 utropade han området till ”De utstöttas land”, vilket på många sätt beskriver känslan hos de tiotusentals guyaner som under 2017 demonstrerade för bättre levnadsvillkor. Franska Guyana räknas som ett av de fattigaste länderna på den sydamerikanska kontinenten och inkomsten per capita är mindre än hälften av genomsnittet i Euro-Frankrike. Det franskt styrda departementet har en ungdomsarbetslöshet på cirka 40 procent i jämförelse med sina fransk-europeiska camarades, där ungdomsarbetslösheten i stället ligger kring 20 procent. 

Konsekvensens melodi är bland annat att Franska Guyana har den högsta mordfrekvensen av alla franska anslutna departement. Det sker i genomsnitt ett mord per vecka med en population på 250 000 invånare. I Euro-Frankrike är samma siffra ett mord på 100 000 invånare per år.

Som synes skattas människovärdet olika. Föga överraskande är det en till största del mörkhyad befolkning på Franska Guyana som drar det kortare strået, i jämförelse med det vita Euro-Frankrike. Under kolonialiseringens tid var guyanerna franska slavar under piskan. I dag är de proletärer under ekonomins osynliga segel. Vår tids kuvade guyaner räknas som fria, men har varken vunnit jämlikhet eller broderskap.

 Över 30 fackföreningar i Frankrike har demonstrerat under 2017. Första maj samlades tiotusentals människor som krävde sin rätt. Kraven har inte heller varit orimliga. Vänstersinnade systrar och bröder tar till gatan för att kräva bättre infrastruktur, nya skolor/sjukhus och fler jobb. När Frankrike sviker sin egen befolkning, så är det kanske dags för EU att ta ansvar för de – de facto – guyanska EU-medborgarna?

Än så länge verkar dock de rättfärdiga protesterna mötas av iskall europeisk tystnad. Kanske är det så att den europeiska gemenskapen inte gäller för alla? Det verkar nämligen inte vara några problem att bygga en fransk-europeisk rymdhamn i Franska Guyana och samtidigt försumma lokalbefolkningen. En rymdhamn som för övrigt ockuperades av fackföreningsledare och vänsterpolitiker 4–5 april i år.  Kanske är det så att ”Vive la révolution” endast kan rättfärdigas när hudfärgen behagar agendan?