I lördags såg jag pjäsen ”Hamamen i Bagdad” på Alias teater i Stockholm.  

Pjäsen handlar om två väldigt olika bröder som möts i ett badhus, i ett äldre område i Bagdad någon gång efter 2003. Alltså det år som USA invaderade Irak. 

Vi får följa en dag i deras liv, i hamamen pratar de öppet om sin vardag, om saker de har varit med om och om moraliska dilemman. Men så exploderar en bomb utanför badhuset som skärper allvaret, och till råga på allt upptäcker bröderna att de blivit inlåsta i badhuset och därmed isolerade från omvärlden.

Tanken var att pjäsen skulle följas upp av ett publiksamtal med manusförfattaren och regissören Jawad Al Assadi. En 70-årig man med en Göran Greider-frisyr. 

Men eftersom han nekades visum och stoppades från att besöka Sverige har han fått följa sin egen pjäs på distans och samtalet uteblev. 

Beslutet grundar sig i att han inte har kunnat påvisa tillräcklig social och ekonomisk anknytning till sitt hemland Irak, eller till Marocko där han numera är bosatt och verkar.

I grunden handlar det om myndigheters rädsla att han ska stanna i Sverige och söka asyl. Detta trots att han 1998 var i Göteborg för att regissera August Strindbergs ”Fröken Julie”.

Jag hade verkligen sett fram emot samtalet med honom och andra medverkande, pjäsen är en av de mest intressanta jag sett på länge. Publiken ömsom vek sig av skratt ömsom grät, eftersom den var både modig och frispråkig. Framför allt fångade pjäsen ämnen och tilltal som jag inte har sett på den svenska teaterscenen innan. Jag förstår varför den har spelats i många städer, däribland New York. 

En irakisk kvinna sa till mig efteråt att pjäsen påminde henne om hur viktigt det är att vi pratar om de ärr som irakier och andra grupper tvingas leva med efter att i åratal ha utsatts för psykisk och fysisk terror. 

Teater och konst överlag hjälper oss människor att tala med varandra om sådant som är svårt. Att hindra konstutövare från att komma hit är därför så mycket större än ett enskilt avslag. 

Nu är Jawad Al Assadi inte den enda som hindrats och lär inte heller vara den sista, de senaste årens tuffare migrationspolitik har spillt över på alla områden. Att konstnärer, författare, kulturutövare inte får komma hit börjar bli en återkommande historia. 

För exakt ett år sedan stoppades den syriska konstnären Diala Brisly. Hon var bokad som en av huvudtalarna på den svenska dokumentärfestivalen Tempo. 

Som en av arabiska vårens mer kända röster tvingades hon lämna Syrien 2013. Framför allt efter att hon ritat kontroversiella teckningar till stöd för hungerstrejkande kvinnor i ett syriskt fängelse. Sedan dess bor hon i Beirut där hon har fortsatt att arbeta som konstnär. 

Men eftersom svenska myndigheter utgick från den fördomsfulla analysen att hon inte skulle åka tillbaka till Libanon stoppades hennes besök. 

Jag blev besviken då också eftersom jag hade sett fram emot det mötet. Ett tillfälle att få höra om hennes kamp och erfarenheter. 

”Jag behandlas som en kriminell”, sa hon i en intervju i Kulturnyheterna när hon fick höra om det svenska beskedet. 

Diala Brisly liksom den irakiska regissören och många många fler från Mellanöstern dubbelbestraffas. Konstnärer har många gånger utmanat makten, testat gränserna för det ofria ordet, häcklat regimerna. Brisly tvingades fly, och sedan dess straffas hon ytterligare genom att hindras från att komma hit och utöva sitt konstnärskap. Sverige är med och bidrar till dessa människors orörlighet. 

Risken finns att svenska avslagen statuerar exempel för andra länder. Säger Sverige nej till en konstnär kan andra länder följa efter.

Det är djupt beklagligt att vi i den fria demokratiska delen av världen som värnar det fria ordet inte stöttar konstnärer och andra kulturutövare i Mellanöstern. 

Men det är inte bara de som stängs ute. På teatern i lördags blev jag påmind om att även jag drabbas av att andra isoleras, jag, vi, går miste om erfarenhetsutbyte med andra människor. 

Jag är rädd att vi en dag kommer att vakna till en tillvaro där vi har stängt in oss själva.