Han fick ett uppdrag beordrat av Rawa Majid: att se till att en person befann sig på en viss plats vid en viss tid. Hur går snacket bland de jämnåriga? Det fanns inga synbara tecken på att han dragits in, ingen visste, och framför allt talar de om att han blivit inmålad i ett hörn: När en fråga kommer från Rawa Majid är det för sent. Då kan du inte säga nej, för då är hela din familj i fara.

Eller kan du?

En annan pojke som drogs in i den narkotikadrivna gängmiljön fick snart en pistol i sin hand och ett uppdrag att mörda – men gjorde inte det. Han berättade för sin familj, som omgående flyttade honom från staden. Så småningom kunde de via mellanhänder få kontakt med gänget i fråga. För en stor summa köpte de tillbaka hans liv. Vilka barn har familjer eller andra vuxna runt sig med sådan kapacitet?

Det finns väldigt många olika berättelser om hur barn dras in i gängen. Svt:s kriminalreporter Diamant Salihu har vid flera tillfällen uttalat att barn lockas till miljöerna, både till följd av ett eget narkotikamissbruk och för känslan av status. I P1:s Godmorgon världen den 13 september sa han att barn ”frivilligt står och köar för att bli nästa soldat”. Han tillägger sedan: ”Hur man nu ska definiera frivilligt…”

Sven Gustavsson, M, kommunstyrelseordförande i Haninge, efterlyste i Svt:s Agenda den 1 oktober något som liknar undantagstillstånd. Han säger att regeringen helt missar ”barnen som faktiskt vill ingå i det här gangstervåldet”.

Men vad betyder "frivilligt" och "vill", när det handlar om barn? Vi vet att barn inte har ett utvecklat konsekvenstänkande som motsvarar den vuxna hjärnans kapacitet. Frågan vi behöver ställa är: hur har vuxenvärlden kunnat misslyckas så kapitalt att barn tror sig vilja bli mördare?

Mina barn och deras vänner konstaterar att man måste utveckla ett verbalt försvar för att hålla gängkriminaliteten på avstånd. Hitta repliker när de tar kontakt – för det gör de – som markerar distans men ändå inte förolämpar på ett sätt som gör situationen farlig. De barn som inte klarar detta verbala försvar, som steg för steg knyts tätare till gängen, vems fel är det?

Tolv döda under september månad får poliser att vittna om att de aldrig tidigare har sett en sådan hänsynslöshet. Statsministern har talat till nationen. Vi ser hur polisen griper, anhåller, häktar och hur rättsväsendet dömer allt fler. Idag finns 7 200 ordinarie häktes- och fängelseplatser. De är i princip fulla. Kriminalvården räknar med att det behövs minst 15 600 platser för att låsa in de som hittills dömts – och som förväntas dömas till följd av förändrad lagstiftning.

Samtidigt vittnar experter om att för varje gängmedlem som frihetsberövas finns nya barn som fyller på. Det sker för att det finns ledare som fjärrstyr detta narkotikadrivna gängvåld, det finns individer som har flera hundra miljoner kronor och använder de pengarna bland annat till att pressa, tvinga och manipulera barnsoldater att utföra mord och sprängningar.

Självklart måste farliga individer bort från gatorna. Men vi måste också fråga oss hur väl kriminalvården respektive hvb- och sis-hem fungerar rehabiliterande. Jag har inte sett något vittnesmål av en ung människa som berättar att på hvb- eller sis-hemmet vände livet, där fick hen hjälp.

En ungdom jag själv hade nära kontakt med berättar att det var så vidrigt på hemmet att hon tog reda på att den som utför mordbrand flyttas därifrån – och anlade därför en kontrollerad brand i en papperskorg, vilket hon senare dömdes för. Jag tänker att den desperationen säger något om hur illa de här hemmen kan fungera. När ungdomar får erbjudande om att fritas mot att göra ”jobb” åt gängen, vilket kan handla om att mörda eller spränga – vilken kapacitet har de att bedöma alternativen? Vilka vuxna finns det att samtala med som faktiskt lyssnar?

Inte heller avhopparverksamheten kan vi lita på. Vi får höra att den i vissa kommuner fungerar bra – i andra inte alls.

I Agenda den 1 oktober konstaterade Erik Pelling, S, kommunstyrelseordförande i Uppsala, att politiken lyckats samla sig över blockgränserna kring fler poliser och hårdare straff, medan ganska lite resurser har satsats på kommunernas roll. Lärare har exempelvis inte fått utbildning i hur de ska hantera barn som börjar skolka och verkar ha mer pengar. 

Han lyfter helt enkelt barnperspektivet – det som alltför sällan präglat debatten.