De flesta av olyckorna i vårt offentliga rum hör till kategorin gående, singel. Alltså fotgängare utan inblandning av andra trafikslag eller ens andra ouppmärksamma flanörer. Den inre bilden av gator där person efter person med näsan i telefonen går rakt in i lyktstolpar, elskåp och cykelbanor känns nära till hands. Som en parodi på det moderna samhället.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men som gatupolitiker är vetskapen svår att skaka av sig. Den överlägset största orsaken till alla dessa incidenter är bristande drift och underhåll. Löv som ligger på gatan, is på broar och övergångsställen, berg av kramsnö. Och när jag tänker efter har jag själv slutat räkna hur många gånger jag har ramlat på en hal, välvd bro i Uppsala. Bortsett från små skråmor och några par strumpbyxor har jag inte offrat mycket. För någon som är äldre och benskör, har otur eller en för situationen olycklig funktionsnedsättning kan det gå värre.
Vi ser inte alltid de åtgärder som kan hjälpa flest först, eller för den delen de som har mest att förlora. I Trafikverkets och kommunernas nollvisionsarbete är det fördjupade arbetet med gående och andra oskyddade trafikanter sist i ledet och samtidigt den kanske allra svåraste utmaningen. Och vi som ber om väljarnas förtroende prioriterar många gånger inte bättre. Under valkampanjen utlovar vi i stället ett tydligt avgränsat, helst stort, projekt. Det är så mycket lättare att kommunicera än till exempel budskapet ”lite ditten och datten för att våra trottoarer ska bli säkrare och mer användarvänliga”. Ingen vill ju låta fånig.
Problemet finns på alla nivåer; på din gata, i din kommun, i ditt län och nationellt. Stordåd efterfrågas, politiken levererar. Sedan blir en arena, en underanvänd talarstol eller, om man har tur, ett utsmyckat elskåp, symbolen för vad man har presterat under mandatperioden. Underhållet av densamma är aldrig lika populärt. Och det är de stora projekten i sig som lämnar sitt eftermäle, inte den förändring vi har gjort på människors liv. Inte hur mycket lyckligare, tryggare och mer levnadsglada våra invånare blir, det är för abstrakt och kräver ett alldeles för långt perspektiv för att kunna sätta fingret på. Vi gillar helt enkelt våra satsiga investeringar för att de är tydliga, lätta att mäta och tacksamma att visa upp. Ingen kommer till Uppsala för att se hur fint vi sopar vägarna eller underhåller parkbelysningen. Och vilken folkvald vill skryta med sitt arbete för att folk inte ska ramla på offentlig mark? Det är kanske den varumärkesmässigt och ideologiskt torraste frågan som går att kommunicera. Men jag har börjat tycka att de här detaljerna i ett samhälle är bland det viktigaste.
Jag tänker på Wisława Szymborskas dikt:
Somliga gillar poesi
Somliga-
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två såna på tusen /.../
De mindre kända satsningarna har ett egenvärde, för att de finns till för sin egen skull. De ska göra Uppsala bättre att leva i.
Ja, somliga skottar snö. Inte alla. Inte ens de flesta, bara ett mindretal. Men deras arbete är en förutsättning för det Uppsala vi vill leva i, där alla kan röra sig säkert.
