Felet med den doktrinära marknadsteorin är både att den sitter fast i en teori som alltid är viktigare än verkligheten och att den har så svårt och är så ovillig att göra skillnad på varor och varor.
Nyfiskad hummer klarar sig de flesta utan, men inte smör eller olja. Men kampen för att befria särskilt livsviktiga områden från marknadsmekanismen är en evig kamp, nästan alltid i strid med vad som kan benämnas just doktrinära marknadsteoretiker.
Finge marknaden ensamt bestämma skulle exempelvis en tid i respirator på grund av någon sjukdom, sluta i en räkning på rätt många hundratusen kronor, kanske någon miljon, vad vet jag. I bästa fall kanske den som råkar ut för detta i ett marknadsstyrt system har tagit en försäkring på en marknad. I länder där marknaden invaderat sjukvården är det precis så. I andra länder, såsom Sverige, finns det fortfarande ett mycket anständigt pristak för låt oss säga en månad i respirator eller en borttagen blindtarm.
Varför är det då så förbannat omöjligt att ens tänka tanken att basvaror som människor inte klarar sig utan ska kunna beläggas med ett pristak? Bröd, mjölk, smör, potatis, morötter, lök och ett stort antal basvaror klarar sig ingen familj utan. Men jag tror inte att vi skulle köpa mer lök om priset på löken plötsligt halverades.
Jag säger inte att detta med pristak är någon enkel operation, eftersom det också kan leda till att en del utsatta matvarubutiker kan få stora problem. Men då går ju också det att lösa, med subventioner.
Pristak och subventioner är två ord som sätter skräck hos liberaler och höger och har gjort i alla tider. Det har märkts mycket tydligt den senaste tiden när matvarupriserna rusat – och i Sverige extra mycket på grund av oligopolet som råder på matvarumarknaden (att några få jättar helt dominerar). Men även subventioner är ofta något mycket bra: Skulle exempelvis förskolor behöva gå med vinst för egen maskin skulle förskolor bli ett privilegium för de rika.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) borde snart tvingas böta när hon för etthundraelfte gången i varje debatt hon deltar i nämner ordet inflation eller inflationsbekämpning som om det rörde sig om en zombieinvasion som måste stoppas kosta vad det kosta vill. Tanken på ett pristak på basvaror i matvarubutikerna gör henne vettskrämd, på ett sätt som tyder på att själva ordet kränker något i hennes djupast kända instinkter. I Agenda i söndags kväll såg hon ut att kvävas bara av tanken på något sådant som ett pristak.
Inte heller hade hon minsta idé om något åtgärdsprogram för hur läget för pressade familjer ska kunna mildras framöver. Hon kan inte ha det, om hon ska hålla fast vid att inflationen är det enda som måste bekämpas. Nyligen föreslog hon att hushåll som har det lämpigt med amorteringarna, ska tala med sin bank för att få en paus i amorteringarna. Direkt visade det sig att bankerna inte tänker göra något sådant. Det hon demonstrerade med sitt uttalande var enbart den egna instinkten som sa: Marknaden är nog snäll, ska du se lille vän.
I nuläget har vi alltså en finansminister som är döv för andra aspekter på samhällsekonomin än inflationen – och samtidigt en riksbank som tänker likadant (jag skrev om Riksbanksledningens totala brist på andra perspektiv i en ledare nyligen).
Samtidigt som allt detta händer med rusande matpriser på en marknad som inte fungerar, så dyker det upp tecken på kris i det finansiella systemet. I förra veckan kraschade en stor bank i USA, en bank som främst arbetat med techföretag och startups. Banken kraschade därför att man köpt på sig stora mängder amerikanska statsobliigationer men när räntan chockhöjts fick banken problem. Det är svårt att se vilja följder kraschen kan få, men för det svenska pensionsbolaget Alecta innebär det en förlust på många miljarder.
Några dagar senare tog federala myndigheter över också en annan amerikansk bank. Nästan överallt försäkras det att detta troligen inte är upptakten till någon global krasch á la 2008. Men ingen vet egentligen.
Ett skäl till att Silicon Valley Bank kunde agera som man gjorde utan några stresskontroller på banken är att Trumpadministrationen för några år sedan lättade på de regler som kom till efter finanskraschen. Det gjorde den efter att bland annat ha uppvaktats av just den nu kraschade banken.
Lärdomen av alla slags kriser – från pandemin till finanskrisen – är och förblir att inget samhälle klarar sig utan en stark stat. Och en stat som klarar av att gå in och reglera eller, som sagt, införa pristak när levnadsvillkoren är på väg att bli mycket svåra för människor. Ser den inte det, då växer både misstron och apatin inför allt vad politik heter.
Jag drar in andan och gläder mig åt att luften jag andas ännu inte är prissatt på en marknad. Skulle det ske i någon fantastisk apokalyps, ja, då får den fattige sluta andas.