BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men det var inte politikerna och förtroendet för dem det handlade om. Det handlade om en rörelse och ett parti. Jag minns när jag började på Dala-Demokraten. Det var då fortfarande en tidning som var djupt inbäddad i en social värld som livet i Kvarnsveden uttryckte allra starkast (men på andra håll mycket svagare). Ibland kunde jag baxna när jag på möten runtom i länet fick frågan om tidningen ordentligt kollade upp att de som jobbade på tidningen verkligen hade partibok. När jag sa att det gjorde vi sannerligen inte, kunde jag avläsa den djupa förvåningen hos den som frågade. Och själv kunde jag känna mig modern och upplyst och till och med en smula liberal.
Men jag vet inte. Den där frågan speglade också något oerhört: att det existerade en politisk rörelse som färgade hela vardagslivet. De övertygelser dessa äldre socialdemokrater bar på var inte i första hand några teoretiska ståndpunkter. Jag tror att övertygelserna helt enkelt kom ur de levande ansikten som omgav dem: ur en social värld, en gemenskap. Politik var något som fanns i kroppen, inte bara i partiprogram eller valstrategier. Och jag tror att bara då kan rådande borgerliga ordning utmanas: När politiken sitter i kroppen och inte enbart i huvudet.
Det enda som den ekonomiska makteliten och borgerligheten är rädd för är just detta, att löntagarna utgör en förkrossande majoritet av väljarna och att rörelser kan uppstå som börjar bära omkring idéer och attityder i själva vardagslivet.
Det har länge talats om det växande politikerföraktet. Och det finns där. Men jag är övertygad om att politikerföraktet är en logisk följd av att marknadsliberalismen i årtionden dränkt oss i retorik om att marknaden ska ha mer makt och politikerna mindre makt. Det som är mycket värre, direkt farligt för demokratin och en katastrof för vänstern och arbetarrörelsen, är istället föraktet för partier. Partier är kollektiva verksamheter. Ett parti är i sig något som i princip knappt hör hemma i den metodologiska individualismens och marknadsteorins värld.
Jag märker det rätt ofta: Ett slentrianmässigt förakt för partier och partiengagemang. Det kommer både från vänster och höger. Jag gör mig själv ofta skyldig till det. Under en paneldebatt i lördags på Stadsteatern i Göteborg om populismen menade en paneldeltagare på högerkanten att hon gärna skulle se mer engagemang i partier, men: det är så låg kvalitet på partierna så hon fann det ändå svårtänkbart. En annan högerpanelist menade att demokratin inte behöver bygga på det traditionella partiväsendet. Och vad lätt det är att falla in i det där föraktet för partier!
Men här är en nykter prognos: Partierna kommer inom överskådlig tid de facto att vara de organisationer som bär upp det mesta i svensk demokrati. Att förakta partier är därmed liktydigt med att strunta i rätt mycket av demokratin. Men saken är större än så. Jag menar att själva existensen av politiska partier rymmer ett budskap: Kollektivismen är nödvändig för att förändra ett samhälle.
Okej – även jag är övertygad om att både vitaliserade gamla och nya sociala rörelser krävs för att driva partierna åt rätt håll. Tiden är förbi då ett parti som exempelvis socialdemokratin på något avgörande sätt kan reformeras enbart inifrån, av sig självt. Det behövs ett oerhört tryck underifrån.
När jag blev inbjuden att delta i en antologi om hoten mot demokratin och anbefölls att föreslå något praktiskt som en orolig medborgare kan göra för att stärka demokratin, kom jag till slut bara på en riktigt viktig sak: Gå med i partier! Jag skulle tro att 100 000 nya medlemmar i Socialdemokraterna ganska snabbt skulle förändra detta parti. Ledningen skulle känna av det. Plötsligt är det lika viktigt att tala med medlemmarna runtom i landet som det nu är att ställa upp på allt medialt. Ja, 50 000 nya medlemmar i Vänsterpartiet skulle göra det mer folkligt. Medlemsmöten är en fysisk, social sak. 15 personer som möts i en lokalförening förändras mer av det än om de deltar i ett massdelande av ett inlägg på Facebook.
Den gamle mannen som mindes sin barndoms Kvarnsveden bar på en evigt giltig sanning: Kollektivism ger individen självförtroende.
