Fyra veckor i fängelse, varje sekund är ett hån, varje dag är bara frustration

Det har gått nästa fyra veckor nu. Det finns ett före och ett efter för Dagens ETC, så är det, jag skriver den här ledaren strax innan jag ska ha möte med Joakim Medins advokater, sedan ett nytt möte med utrikesdepartementet. Hur länge ska vi tro på att den tysta diplomatin gör sitt? När upphör vi att tänka att regeringen faktiskt har som högsta prioritet att få hem vår journalist, fängslad för sin journalistik, svepande anklagad för terrorbrott? Jag vet inte. Men klockan tickar.

Varje sekund är ett hån, varje dag är frustration.

Och där sitter Joakim, i sin cell, väntar på sitt nästa samtal med Sofie Axelsson, hans fru och min kollega. De ska ha barn snart.

Klockan tickar.

De stora principerna och de nödvändiga praktikaliteterna. Diskutera arvode med advokater. Informera alla på Dagens ETC – och tidningens läsare – som undrar vad som händer, om ansträngningarna är nog, hur länge vi delvis ska bromsa det som naturligtvis väldigt snabbt kan eskalera till en massiv kampanj för Joakim, både här i Sverige och internationellt. Jag vet att alla medier är beredda. Just nu, just i detta, finns ingen konkurrens, bara en reflexmässig och ärlig solidaritet som jag kanske på ett sätt föreställt mig, men som ändå är översvallande. Jag vet vad den kan komma att betyda, jag vet vad den redan nu betyder för Joakim.

Vissa brev som hans turkiska advokater – de är djupt engagerade, för Joakim och samtidigt för sitt land, för att juridik och politik inte permanent ska smälta samman – tar med sig ut från fängelset har vi publicerat. De är appeller för pressfrihet, för att journalistik aldrig är en kriminell handling. Andra brev är mer av privat karaktär. De träffar hårt. De, kanske mer än något annat, gör situationen obönhörlig, klaustrofobisk, kvävande. Samtidigt ger jag och Sofie hundratals intervjuer, för Joakims skull, alla ska veta vem han är och vad han åstadkommit. Varje kontakt med medier är positiv, varje fråga är välkommen. Alternativet är tystnad. Men nej, där kommer vi inte att hamna, i ett fasansfullt läge att en människa förvandlas till ett räkneverk och till ett ömmande men vagt samvete. Inte en chans.

Det ska kosta att sabotera journalistisk verksamhet. Det måste leda till konsekvenser. Och till extraordinära insatser från den som har minsta möjlighet att begränsa den tid som Joakim tvingas tillbringa i Silivri, tillsammans med bland andra Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu, vars gripande utlöste omfattande protester, Joakim åkte till Turkiet för att rapportera om dem. Bara några dagar. Ungern, Turkiet, Israel. Det var rutten, Joakims sista resa innan han skulle återvända till Stockholm, för att i sommar bli pappa, hans och Sofies första barn. En dotter som ska heta Esme.

Tid, allt handlar om tid. Hinner det här lösa sig så han får vara med på förlossningen? Hur länge kan annars ett åtal dröja i Turkiets rättsväsende? När får de diplomatiska försöken anses vara prövade? Hur länge ska jag och familjen acceptera förklaringen att regeringen gör vad den kan men bortom vårt och allmänhetens synfält?

Tid kommer med svåra beslut. Men också med förberedelser. Dagens ETC kommer inte att stillatigande låta Joakim bli kvar där han är, på obestämd tid, bestulen på sin möjlighet att utöva sitt yrke och på avgörande ögonblick med den han älskar. Jag vet dessutom att vi inte står ensamma om det skulle bli aktuellt att växla över till ett annat slags opinionsbildning. Det är viktigt. Att vi har så många i ryggen. Jag ska räkna upp och tacka dem alla när Joakim är hemma.

Tid kan vara precis, men också märkligt diffus. Jag har upplevt det tidigare med Joakim. Dagarna runt det ryska totalanfallet mot Ukraina, han var i Kiev då, han blev fast. Dagarna blev mer som veckor och månader. Sedan kom han äntligen med ett evakueringståg. Det bombades, men projektilerna missade sitt mål. Han landade till sist i Stockholm igen. Sedan började vi arbeta. Så mycket att berätta. Mer från Ukraina, hans journalistik därifrån är fantastisk. Dagens ETC behöver Joakim, hans artiklar, inte minst för att han så ofta rört sig i den direkta frontlinjen som skiljer demokrati från autokrati. Vad får bägaren att tippa? Är det sedan för sent när det skett?

Joakim har sedan jag lärde känna honom haft en helt klar blick. Han gör sig inga illusioner, verkligheten kommer för ofta emellan. Han är däremot inte uppgiven eller deterministisk. Det finns alltid sprickor. Möjliga vändpunkter.

Som när han i sin senaste årskrönika återvände till Polen, ett land han bevakat nära och som nästan tycktes vara förlorat, men nej. Han skrev:

”I ett Europa där reaktionära populister går framåt har vårt södra grannland lärt oss en nyttig läxa om hur svårt det är att reparera en demokrati som tagit stryk – och hur otroligt fort det uppstår skador. Men Polen har också blivit ett hoppfullt exempel på att det går att vända en skuta som såg ut att ha kört hopplöst fast i ett högerauktoritärt träsk.”

Det finns många som fruktar journalistik, som därför angripen den. Ja, även här i Sverige, även om insatserna för tillfället är lägre. Joakim utsätts för ett övergrepp som drabbar så många andra som bara vill förmedla sin bild av verkligheten, inte den som dikteras av makten. Hundratals, tusentals. Hans fall är i högsta grad en symbol för en negativ utveckling som sveper in miljarder människor i ett slags töcken där sanning skyms av propaganda och desinformation. Men för oss är Joakim framför allt Joakim.

Vi saknar honom.

Vi kommer att få hem honom, oavsett vilken metod som kommer visa sig vara den mest effektiva. Om jag vet något enda i detta förbannat oklara, obehagliga läge så är det att vi kommer att få hem honom.

En månad.

En månad för mycket.

Det är inget annat än skamligt.

För den som håller honom fängslad.

För den här i Sverige som eventuellt fortfarande inte förstår vilka värden som står på spel.