Valets skräll är inte heller att över sju procent av de röstande stockholmarna valde Feministiskt initiativ. Partiet fick över en femtedel av rösterna i vissa valkretsar. Och det är inte en chock att strax under sju procent valde Sverigedemokraterna, även om ilskan och bitterheten över det senare överträffar de andra valkänslorna. (Eller, jag vet inte hur ni känner, men jag hade svårt att tänka på annat när jag vaknade i måndags.)

Det stora är att Stockholms läns stora borgerliga partier, Moderaterna och Folkpartiet, tappade cirka sju procent respektive fem procent, jämfört med 2009. När det har varit val är det visserligen på flera sätt problematiskt att såhär nära inpå förklara vad som hände genom att studera resultatet och vallokalsundersökningar. Men jag tänker sticka ut hakan och ändå säga att den borgerliga genomklappningen beror på mer än den borgerliga EU-politiken.

Visst, det är kanske svårt att engagera med Gunnar Hökmark som dragplåster när EU-valen präglas av att kandidaterna spelar större roll jämfört med riksdagsvalen. Men Hökmark frontade för Moderaterna även 2009 och de mer EU-skeptiska borgerliga partierna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, gick framåt med cirka 1,5 procent var. Det vill säga långt mindre än tappet hos de övriga två. Stockholm röstade alltså klart mindre borgerligt i det här valet.

I Stockholm bor många som på flera sätt har missgynnats av åtta år med borgerligt styre på riksnivå. Dessutom finns en välmående medelklass som trots bostadsrättskarriär och lägre inkomstskatter inte längre går igång på den borgerliga samhällsmodellen. På lokal nivå har Moderaterna och Folkpartiet inte direkt radat upp politik som svarar på utmaningarna. Få fingrar lyfts för att motverka segregationen, åtgärda bostadsbristen och förbättra kollektivtrafiken. I stället dundrar man vidare med motorvägar och vårdval.

Det är alldeles uppenbart läge för de partier som vill mer när det är val till kommun, landsting och riksdag i september. Men valsegern kommer inte att komma gratis. Rödgrönrosa partier gjorde misstaget att underskatta både de borgerliga partierna och väljarna 2010. Efter en tids fantasisiffror i opinionsmätningarna slutade politikutvecklingen. När borgerligheten samlade sig saknade oppositionen många argument. Väljarna köpte inte det. Jag hoppas att vi har fler svar på de frågor som sittande majoritet inte bryr sig om, när september närmar sig.