En nyhetsflash om ett misstänkt terrordåd i Tyskland. En bil har kört på människor, dödat minst två. Det visar sig snart att det inte verkar vara politiskt eller religiöst, att enkom psykisk ohälsa ligger bakom. Nyheten svalnar ganska omgående i svenska medier, men hos mig växer oron till ett illamående. Münster där det otäcka inträffat råkar vara hemvist för en av mina vänner. Jag får ingen direktkontakt. Närståendes första reaktion är att undra om det inte står något på hans Facebook. Va? Nej, han är ju tysk! Att han inte fyllt i någon säkerhetsrapport likt den som nyttjades under attacken på Drottninggatan betyder ingenting. Det hade varit praktiskt just den här dagen, men att tyskar inte tänker på Facebook i första hand är ingen tillfällighet. De flesta av mina vänner där har inget konto alls, och de som har nyttjar vanligtvis ett alias. Att fylla i sin födelsedag vore för de flesta fullkomligt otänkbart och sajter som listar dem finns inte.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det handlar delvis om ett annat system med personnummer, men också om en oerhört mycket vidare diskussion om integritet på internet som förts under många år. Tyskarna har helt enkelt förhållit sig betydligt mer skeptiska.
Enligt den senaste rapporten från Internetstiftelsen i Sverige använder 74 procent av svenskar över 12 år Facebook dagligen. Enligt en undersökning från ARD/ZDF, Tysklands största TV-kanaler, är motsvarande siffra i Tyskland 21 procent av invånarna över 14 år.
Därtill bör nämnas att det förts juridiska processer om Facebooks utnyttjande av personuppgifter – en domstol i Berlin slog i februari fast att företagets inställningar inte överensstämmer med tysk konsumentlagstiftning.
Michael från Münster var förstås bestört över det inträffade dådet, men i säkerhet. Vi talade lite om att han firat sin examen på den där krogen en gång, men mitt engagemang svalnade så snart jag insåg att han var trygg – de stackars offren och våldsverkaren som tog sitt liv känner jag ju inte.
Sociala medier lever av den där känslomässiga närheten och vi lutar oss inte så lite mot facebook. Där får vi veta vad vad de vi känner tycker och vad de tycker att vi ska tycka. Det känns familjärt. Vi väntar oss ett nyhetsflöde och det kan vara svårt att hänga med i kultur- och föreningsliv utan konto. Vi väntar oss rent av att det ska vara första informationsvägen för att få veta om någon är trygg i en krissituation.
Vuxna svenskar har gemensamt upplevt en sorts andra tonår. Jag hör till de sista generationerna som växte upp med en barndom nära nog fri från internet. Facit har saknats, alla har på mer eller mindre vågade vis prövat sina vingar och ofta först i efterhand börjat fundera på vad som bör hållas borta från nätet. Facebook var visst inte så privat, nu får var och en kontrollera om ens inte så familjära uppgifter delats med Cambridge Analytica. Inte heller handlar uppgiftsinsamlandet längre bara om att gympadojan eller schampot du googlat efter poppar upp som reklam, det handlar om maktförhållanden i samhället. I förra veckan gick Myndigheten för säkerhet och beredskap, MSB, ut i Ekot och varnade för möjligheten att höstens val kan komma att påverkas genom sociala medier. Att främmande makt kan vilja samla uppgifter om vilka personer som reagerar på sensationella budskap.
“Vi har ju yttrandefriheten, vi får ju vara hur hårda vi vill inom lagens råmärken, men vi ska nog veta om att det öppnar ju även dörren för andra att klämma in sina ännu mera hårda och råa idéer i vårt samhällsklimat” konstaterar Mikael Tofvesson på myndigheten.
Som stissiga tonåringar tappar vuxna människor sans och balans online. Även annars sansade röster kan raskt hamna i uppretade bråk i kommentarsfält där nyanserna inte får plats. Politiskt spel har alltid varit fult. Valkampanjer inte minst. Men vår oskuldsfulla inställning till nätet har satt oss i en helt ny sits. Det är inte lätt för sansade stämmor att tampas med populism och högljudda lobbyister, men i år mer än någonsin behöver vi politiker som beter sig som vuxna människor. Vi behöver makthavare som inte slänger sig med lösryckta fakta, inte förklarar sina åsiktsgrunder med oklara googlingar eller råkar citera satiriska verk som om de vore verklighet. Vi behöver vallöften som kan hållas, valfilmer som inte vilseleder och renhåriga diskussioner om hur respektive parti vill att resurser ska fördelas.
Vi behöver också varandra för att behålla en nykter syn på vartåt det barkar. Nyhetsrapportering måste vara särskilt konkret. Privatpersoner måste idka källkritik till varje påstående som surrar i sociala kanaler – även om det ser ut att komma i goda syften. Integritetens gräns är givetvis upp till var och en, men årets val innebär en utmaning vi aldrig tidigare skådat. Alla och envar måste ta ansvar för att nivån på samtalen ligger på en rimlig nivå och därtill måste vi värja oss från osanningar och köpt påverkan. Det måste vi vara mogna nu.