En liten notis i en tidning berättar att regeringen sålt Lernia AB till tyska riskkapitalister för 120 miljoner kronor. Företagsekonomen Åsa Plesner, som även driver tankesmedjan Balans, menar att det är ett underpris. Hon jämför med företaget Poolia som har liknande verksamhet och drar slutsatsen att det troligen skulle gå att göra en vinst på 86 miljoner per år. ”… det, mina vänner, kallar jag A GREAT DEAL fast inte för svenska folket ”
Men det är en annan förlust som jag har i tankarna. Förlusten av en arbetsmarknadspolitik som syftar till full sysselsättning och omskolning till de yrken som saknar personal.
Lernia AB är den sista, sorgligt förvridna resten av den statliga Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) som i decennier höll arbetslösheten på en låg nivå trots omfattande industrinedläggningar.
AMU-Center på den stora nedlagda yllefabriken i Furulund utanför Lund, som jag kom till som lärare i början av 1970-talet, var typisk. 20 år tidigare hade över 100 000 personer arbetat i textilindustrin. Sedan började nedläggningar och flytt till länder med billigare arbetskraft. I slutet av 1970-talet hade omkring 70 000 arbetstillfällen inom textilindustrin gått förlorade.
Samma utveckling drabbade många andra industrier. Malmös näst största industriföretag, Addo, tillverkade mekaniska räkneapparater och konkurrerades ut 1972 när de elektroniska miniräknarna kom.
Arbetsmarknadsutbildningen hade stor betydelse för att Sverige inte drabbades av samma jättehöga arbetslöshet som andra västeuropeiska länder vid oljekrisen 1973. Dessa genomförde en hård nedskärningspolitik. Den socialdemokratiska regeringen i Sverige satsade istället på att bygga ut välfärden för att överbrygga krisen. Arbetslösa fick jobb när man byggde ut dagis, fritis, skola, och annan social verksamhet. Det var offentlig verksamhet, där kvinnor dominerade.
Det är så oerhört mycket som skiljer behandlingen av arbetslösa idag från hur de behandlades på den tiden. Inga styrande påstod att de arbetslösa hade alltför förmånliga villkor och att arbetslöshetsersättningen måste minska. Tvärtom, förutom full a-kassa fick de som gick omskolningskurser 10 kronor extra för varje närvarodag. Det var vad Dagens lunch kostade på den tiden. Och varje måndag, när nya kursdeltagare kom, talade chefen för det stora AMU-centret om för de arbetslösa hur viktiga de var och hur mycket de betydde för samhället. De skulle inte vara rädda för att börja studera igen. Åtta- eller 20-veckorskurserna handlade bara om att fräscha upp rostiga skolkunskaper innan de började på yrkeskurserna, som skulle ge dem jobb.
Vid mitten av 1980-talet blåste det nya vindar över AMU.
”Vilket är viktigast, att kurserna har bra kvalitet eller att de är lönsamma?” sa föreläsaren från Statens institut för produktionsutveckling på den obligatoriska kompetensutvecklingen en lördag 1986. Kvalitet var inte förbjudet men fick inte inkräkta på lönsamheten.
Vi förstod inte då att vi mötte början på ett mycket större projekt, en nyliberal affärsplan för den offentliga sektorn med syfte att omvandla hela samhället, ja alla sociala relationer, till en marknad. Vi protesterade och strejkade till och med en dag, men till ingen nytta. Föraktet mot lärare, som inte påstods jobba lika mycket som andra, hade brett ut sig i samhället. Kanske var det därför vi blev försökskaniner för New Public Management, som vi sedan fick se införas på område efter område inom offentlig sektor.
Det har gått fyra decennier sedan angreppet på den framgångsrika arbetsmarknadspolitiken började. 1992 föreslog en statlig utredning att AMU skulle bli ett bolag (”Steg 1”) vilket skedde året därpå, samt att det skulle privatiseras (”Steg 2”). Det är detta som nu skett, efter över 30 år av misslyckade omorganiseringar – inklusive namnbytet till Lernia AB år 2000 – för att uppnå ”marknadseffektivitet”.
Lernia AB, som nu alltså säljs till riskkapitalister, har i huvudsak utvecklats till ett bemanningsföretag, som inte bekämpar den höga arbetslösheten och den stora bristen på kompetent personal på många områden. Istället läggs skulden på de arbetslösa. Det är hög tid att vi lägger skulden där den hör hemma, och börjar återuppbygga ett medmänskligt samhälle.
