Vad är egentligen arbete? Det beror på vem man frågar. Den bredaste, och egentligen mest korrekta definitionen, är att det är en aktivitet som på något sätt leder till något. En aktivitet som på något vis är skapande. Arbete har historiskt sett, tagit olika former. Men på något sätt har människan alltid arbetat, enligt denna breda definition. Motsatsen till detta är i så fall lättjan. Inaktiviteten, att helt enkelt låta bli att göra ett jota.
När vi talar om arbete talar vi oftast om lönearbete, en specifik form av arbete under en viss historisk epok. Detta arbete har sin klara motsats i fritiden som är den tid som vi inte ägnar åt lönearbetet. Men många av oss ägnar inte vår fritid att likt Kronblom ligga på sofflocket. Många arbetar även på sin fritid, med hushållsarbete, ideellt arbete eller vad det nu må vara.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den dummaste invändningen mot socialism är att ”förr eller senare tar andras pengar slut”. Som om kapitalismen byggde på att de som arbetade fick behålla värdet av det som de producerar. Som om socialism skulle innebära att ett gäng latmaskar skulle leva av det andra skapar i sitt anletes svett. I detta samhälle kan man arbete hur mycket som helst, till utmattningssyndrom och utslitning, och ändå inte bli rik. Det går att sälja sin arbetskraft hur många timmar som helst utan att en rikedom magiskt skapas. Den som arbetar mest är inte rikast. Det är däremot de som äger och tjänar pengar på andra människors arbete.
En annan vanligt förekommande invändning mot ett samhällssystem av gemensamt ägande, där folk inte behöver arbeta för att överleva är: ”Vadå, då kommer ju folk inte jobba!”
Det är en särskilt fientlig syn på människan att människor bara kan arbeta under tvång. Att svångremmen måste dras åt innan människan blir produktiv. Detta är grundtanken bakom den idé som kallas arbetslinjen. Att människor behöver tvingas till att resa sig upp från sofflocket. Människan är dock ett djur som arbetar, som samarbetar. Att folk skulle sluta arbeta för att tvånget till arbete skulle upphöra är en absurd idé.
Samtidigt som folk känner ångest inför arbete, är det en källa till glädje, till meningsskapande. Motsatsen till lönearbetet behöver inte vara inaktivitet och lättja. Det kan vara helt nya former av arbete. Där människor arbetar på grund av lust och glädje. För den enkla njutningen att känna att man uppnår något. Att saker och ting blev lite bättre än innan arbetet var utfört. Ett arbete som inte behöver vara låst till yrken och karriär. Men då krävs det att arbetet frånkopplas prestationen, villkorandet av människors rättigheter. Att slippa arbeta mot en lön, att slippa sälja arbetskraften som en vara.
Karl Marx skrev om ett samhälle där människor slapp låsas in ett bestämt verksamhetsområde, att bara utföra ett enda jobb år ut och år in. Han skrev om ett samhälle där människor skulle tillåtas ”göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker”.
Det är en vision som fortfarande är värd namnet. Lönearbetets motsats är inte bara fritiden. Det är en annan form av fritt arbete. För min del tror jag att mänskligheten är fullt kapabel till att fortsätta producera och vara kreativ helt utan tvångsmedel. Men helt säkra kan vi inte vara förrän vi har prövat.
