BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ordet ”kund” är avskyvärt i sammanhanget. Kundrelationen är i sig ytlig. Jag går till en affär, plockar åt mig mina varor, betalar i kassan, säger hej och tack och går. Är varorna till belåtenhet kommer jag sannolikt tillbaka. Om inte, går jag nästa gång till en annan affär.
Relationen mellan lärare och elev eller mellan patient och läkare bör vara djupare. Läraren ska stimulera eleven att lära sig sådant som blir viktigt för resten av livet. Patienten bör ha förtroende för att vården ska göra sitt bästa för henne.
Men kundsnacket börjar äta sig in i föreställningsvärlden hos människor som finner det naturligt med privatiseringen av den offentliga sektorn. Lärare vid friskolor vittnar om att föräldrar försöker påverka deras betygsättning. Håller läraren fast vid sitt omdöme, går föräldern vidare till rektorn. Svaga rektorer ger efter och höjer betyget. Det sker i strid med den professionella bedömningen men i enlighet med föreställningen att undervisning är något man kan köpa och sälja ungefär som fläskkotletter eller selleri.
Det är inte bara respekten för en lärares yrkesskicklighet som därmed trampas under fötterna. Det är själva kunskapen. Den som har stor plånbok kan köpa betyg åt sina barn.
Än värre är det att friskolor tar sig rätten att välja och vraka bland elever. Inga autister här! Och hur är det med ”svartskallarna”? Jo, en och annan kan bli ett gott debattargument. Men man riskerar ingen anstormning från förorten. Än mindre kommer de som nyss har anlänt till Sverige att välla in genom portarna. Dem får den kommunala undervisningen ta hand om. Den måste alltid finnas där som garanten för att alla ska få gå i skola.
Det har åter och åter påpekats hur otillständigt det är att stora friskole- eller vårdkoncerner kan göra sig enorma vinster på skattepengar. Men denna kritik bemöts av en korus av röster, inte bara från dem som själva tjänar de stora pengarna, typ Peje Emilsson, utan också från den samlade Alliansen (som annars inte är så samlad i dessa dagar). Alla ropar med höga röster: Valfrihet! Valfrihet! VALFRIHET!
Det är som om många kritiska röster tystnar inför detta härskri. Visst, valfrihet är väl bra … vi vill ju inte ha det som i Sovjet, i DDR eller Nordkorea …
Som om detta skulle vara de enda alternativen: miljardärer på skattepengar eller gapande tomma hyllor i butikerna (ja, jag har varit både i Sovjet, i DDR och i Nordkorea, jag vet)!
Det gäller att syna begreppet valfrihet närmare i sömmarna. Visst är ett gott liv kantat av valmöjligheter. Några är snabbt bortglömda (vad ska vi ha till middag i dag?), andra avgörande (vem vill jag dela mitt liv med?). På 1990-talet påtvingades vi en rad struntval (till exempel pensionsfonder, där det bästa alternativet visade sig vara icke-valet).
Skolval och vårdval gällde centrala ting i livet. Men det var val som snart visade sig förgiftade. Det kom ytterst att gälla om man skulle göda hungriga riskkapitalister med skattepengar eller låta pengarna stanna där de hör hemma, i den offentliga verksamheten.
Men i det valet dolde sig också ett annat val: om man skulle påskynda Sveriges utveckling mot djupnande klassamhälle eller ej.
Reella skolval fanns i viss mån redan före friskolereformen: valet mellan å ena sidan Montessori, Freinet eller Waldorf och å den andra en icke-profilerad pedagogik. Det är en frihet som gärna kan utvecklas. Men en valfrihet som göder de redan rika och som ytterligare gynnar barn som är väl lottade av ödet är otillständigt.
Låt er alltså inte tystas av de borgerliga stridsropen. De skallar så högt därför att de är så ihåliga.
