Och det finns riktiga skräckexempel, som Swedbanks bedrövliga hantering av ekonomin vid en närståendes bortgång, hur svårt det är att boka ett fysiskt bankmöte och att Handelsbankens kunder bekostar tv-kanalen EFN.

De är alla symptom på ett systemfel: bankerna kan göra lite som de vill eftersom kunderna inte har något alternativ. Regleringen är bristfällig, konkurrensen för liten. 

Bankernas hantering av räntanär kanske det tydligaste sjukdomstecknet ändå, likväl det som får störst effekt på svenskarnas ekonomi. När styrräntan höjs är bankerna snabba med att skruva upp bolåneräntorna – men när styrräntan sänks är man inte lika snabb med att hänga med.

Och hur ser det egentligen ut med sparräntorna, alltså det bankerna betalar oss för att låna våra pengar? Just nu har storbankernas lönekonton nästan ingen ränta alls – mellan 0 och 0,15 procent – medan räntan på sparkonton ligger på 1,5–1,9 procent. Jämfört med bolåneräntorna – som i somras låg på 4,54 procent i snitt – är det ruskigt lågt.

Räntenettot, alltså skillnaden mellan inlåningsräntan och utlåningsräntan, ökade stort mellan 2022 och 2023. Det är en av huvudorsakerna till att de fyra storbankerna – Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken – gjorde en enorm vinstökning under samma period: från 135 till 180 miljarder kronor.

Nu höjs röster för att bankernas vilda vänstern ska upphöra. Villaägarnas riksförbund och Sveriges konsumenter vill att konceptet med listräntor förbjuds. Systemet innebär att kunderna prutar på bankernas listräntor, vilket kan liknas vid en ständig rea – något som ju faktiskt är förbjudet i den vanliga handeln.

Vi hade ju faktiskt kunnat ha en fungerande bank.

Motståndet är efterlängtat, men det finns minst sagt utrymme för mer radikala förändringar än så. För som det ser ut nu är det stående svaret på kundernas utsatthet och missnöje ”byt bank” – som om det fanns en bank som inte jobbade på exakt det här sättet, det vill säga med låga sparräntor och höga låneräntor och bankkontor som – om de ens existerar – stänger klockan tre.

Vi hade ju faktiskt kunnat ha en fungerande bank: SBAB, som ägs av staten. De erbjuder förvisso högre sparränta än de flesta storbanker, men låneräntan är knappast lägre än hos övriga aktörer. Och SBAB är en nischbank – som inte erbjuder den numera självklara vardagstjänsten Swish. Det är alltså inte bara att ersätta till exempel SEB med SBAB. 

Häromdagen kom ett riktigt dumt förslag från Nordeas chefsekonom Annika Winsth (som sannerligen gör skäl för sitt namn): att det bör vara obligatoriskt att binda delar av sitt bolån med fast ränta. Argumentet är att det skapar stora risker i systemet när en stor andel av bolånen har rörlig ränta – och lösningen är tydligen att bankerna får mer kontroll över kundernas pengar.

Winsth nämner inte att banken har rätt att ta ut en avgift om man vill flytta sitt bolån innan bindningstiden på lånet har gått ut. Samtidigt är som sagt det stående svaret på bankkundernas frustration att just byta bank. 

​Jag har inte hittat någon mirakellösning, men jag tog verkligen till mig av det där med att byta bank: nu är jag maximalt bankotrogen. I min strävan efter att dämpa bankvreden är jag kund hos fem stycken. (Det kan låta kontraproduktivt att motverka hatet mot banker genom att beblanda sig med flera av dem, men det är så jag navigerat i denna vilda västern.)

En bank är min vardagsbank, för lön, räkningar och Swish. En annan är min bolåne- och försäkringsbank. Den tredje banken har jag bara för sparkontots skull, eftersom sparräntan var betydligt högre där. Och så vidare, och så vidare. 

Det är så frihet ser ut, antar jag: att behöva logga in på fem olika ställen för att få ihop mina ekonomiska bestyr – men ändå veta att bankerna tjänar storkovan på mig varje dag. Den är minst sagt befogad, ändå, bankvreden. Men kanske är det just den känslan som kan få något att hända.