På grund av den globala uppvärmningen ökar risken för riktigt svåra oväder som dessutom kommer tätare. Men också en annan orkan sveper över planeten som på lite längre sikt riskerar att orsaka än värre ödeläggelse: Den internationella handeln.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Sedan 1950 har handeln med tillverkade varor ökat mer än 500 gånger om. Samtidigt har transporter av alla slag ökat dramatiskt: fartyg, järnväg, lastbil, bil och flyg. Detta är sammantaget antagligen den mest djupgående förändring som inträffat på jordens yta sedan en meteorit träffade Yucatánhalvön för 65 miljoner år sedan med kraften hos 100 000 gigaton trotyl.

Men det är på något sätt som om vi inte märker av den pågående superstormen eftersom dessa miljarder varor – från grönsaker till tv-apparater – sakta men säkert blivit en så självklar del av våra vardagsliv. I slowmotion har en enorm förändring ägt rum.

Jag behöver bara titta ut över mitt skrivbord för att med förskräckelse inse att mitt framför mig finns spår från större delen av planeten och från många kontinenter: Plastfodralet kring min kalender lär nog innehålla olja från Mellanöstern – kanske från en av källorna som nu brinner i Mosul, böcker som tryckts utomlands, datorutrustning som delvis kommer från Kina och så vidare.

Ironiskt nog står på fönsterbrädet framför mig en liten heroisk FN-flagga. Men den har jag köpt i FN-byggnaden i New York, så den där globala, klimatödeläggande stormen avtecknar sig även i den slokande lilla FN-flaggan.

Förutsättningen för all denna varuhandel är de många och omfattande liberaliseringar av handeln som genomförts de senaste 50 åren – både mellan länder och i form av internationella handelsavtal. Den teoretiska motiveringen bakom frihandelns välsignelser är den gamla 1800-talsidén om komparativa fördelar (David Ricardo formulerade den).

Den säger att alla vinner på att varje nation satsar på att tillverka det den är bäst på. Det är en självklar och på många sätt rimlig idé. Att slåss mot tullar var för ett sekel sedan självklart för progressiva arbetarrörelser och liberaler. Uppfattningen att frihandel självklart alltid är av godo sitter därför oerhört djupt rotad i de allra flesta politiska ideologier och partier, inklusive fackföreningar.

Och i en värld där varor kunde teleporteras utan någon energiåtgång genom okända kvantrymder skulle frihandel i alla fall inte innebära några miljöproblem. Så ser världen emellertid inte ut. Liberaliseringen av världshandeln, i kombination med den enorma tekniska utvecklingen, har utlöst en global tyfon över hela planeten och jag menar att det i grunden är fullkomligt häpnadsväckande att frihandeln fortsätter att vara så en helig, okränkbar och nästan odiskuterbar princip.

När kritiken mot Barack Obamas försök att snabba på det nya frihandelsavtalet mellan USA och tolv stater kring Stilla Havet kom avfärdade han den snabbt. ”Det är helt fel”, kommenterade Barack Obama vad den demokratiske senatorn Elizabeth Warren sagt när hon i ett tal till fackföreningar uttryckt kritik av hemlighetsmakeriet och risker för jobb och miljö.

Sedan dess har också Hillary Clinton pressats hårt i frågan. Kritikerna av avtalet med EU, TTIP, har ofta behandlats på likartat nedlåtande sätt, både i Sverige och Europa. När lilla Vallonien nu satt käppar i hjulet för Ceta – handelsavtalet mellan EU och Kanada – hörs en indignerad svensk EU-minister beklaga detta grus i maskineriet.

Kritiken mot dessa handelsavtal har oftast handlat om att enskilda nationers juridiska suveränitet hotas av de specialdomstolar som avtalen kräver, där stora företag helt enkelt kan processa mot enskilda stater som exempelvis vill införa miljörestriktioner eller krav på arbetsvillkor.

Det är avgörande kritik. Men det är i slutändan den där ännu större frågan som måste börja diskuteras: Hur ska världshandel, och världshandel bör naturligtvis finnas, kunna bli förenligt med biosfären själv? Varutransporter står i dag för kanske 13 procent av koldioxidutsläppen globalt. Men egentligen är det ju dramatiskt mycket mer, eftersom det är dessa transporter som möjliggör en oavbrutet växande produktion av industri- och jordbruksvaror som kan saluföras i världsskala.

Idén om de komparativa fördelar riskerar att driva enskilda länder bort från ett allsidigt näringsliv och in i en specialisering (särskilt för råvaruproducenter i den fattiga världen) som gör deras ekonomier överkänsliga för globala konjunktursvängningar.

Kritiker av en oinskränkt idé om frihandel betraktas inte sällan som nationalister och protektionister. Men om protektionism i det här fallet innebär att man vill skydda och bevara planetens biosfär – ja, då kallar jag mig gärna protektionist.