Så lyder slutklämmen i den senaste rapporten från tankesmedjan Katalys, ”Klasstrukturen i Sverige”. Jag ska inte recensera rapporten i detalj. Men Katalys rapportserie hör till det viktigaste som publicerats i samhällsdebatten på åratal.

Det rapportförfattarna kommer fram till är inte på något sätt oväntat: Arbetarklassen är fortfarande den största enskilda klassen i Sverige och den stora ojämnlikhetsexplosionen har skett när den översta eliten dragit ifrån alltmer. Den klassanalys Katalys gjort utgår framför allt från makt och inflytande i arbetslivet och därför räknas de lägre tjänstemannaskikten in i en brett definierad arbetarklass.

Jag tycker det är helt riktigt. Den modellen använde jag för övrigt själv när jag för snart 20 år sedan gjorde en klassanalys i boken ”Arbetarklassens återkomst”.

Så är klassfrågan på väg att äntra samhällsdebatten? Ja, det tror jag. Sakta men säkert kommer det att ske, i takt med att samhället slits sönder. Klassfaktorn är ingen liten udda specialitet, inget extra litet perspektiv på samhället – den genomborrar i själva verket hela samhället från början till slut. Ett litet barn, som aldrig satt sin fot på en arbetsplats, förnimmer klassamhällets närvaro i form av de skuggor som deras föräldrar kastar genom vardagslivet. Föräldern som kommer hem utschasad från ett tungt kroppsarbete och måste laga mat. Föräldern som drabbas av en förslitningsskada och värken orsakar dova svallvågor genom ett hem. Men också omvänt: De välbeställda föräldrarna som självklart plockar fram resebroschyrerna för årets utlandssemester, eller lika självklart låter ett hembiträde plocka upp efter ungarnas lek. Barn som ser hur tjänstefolk kommer hem för att städa – också där skapas och cementeras klassamhället.

Klassanalyser uppenbarar maktsammanhang: Vem har makten över kapitalet, över arbetslivet, ja, över hälsan? Ja, klassanalyser fångar psykologiska landskap av över- och underordning.

Men här är eländet med alla klassanalyser idag: De som gör dem sammanställer sin statistik och konstaterar att klasskillnaderna förklarar exempelvis varför hälsan är sämre hos stora skikt och så mycket bättre hos andra skikt. Men det som oftast kopplats loss från klassanalysen är: Utopierna och drömmen om ett annat samhälle. Klassanalyser slutar oftast med att uttolkarna räknar upp alla helveten och allt elände som klassamhället leder till. Och det är givetvis rätt att göra det.

Problemet är att klassfrågan en gång också fick sin enorma betydelse därför att den också förknippades med revolter, utopier, nya ordningar, fördjupad demokrati, ekonomisk makt. Drömmen om ekonomisk demokrati strömmar rakt ur förra seklets alla klasskänslor. Det är fel att några få bestämmer över produktionsmedlen. Det privata ägandet får samhälleliga konsekvenser, alltså måste vi kämpa för en socialisering av viktiga verksamheter.

Nej, jag tror inte att de nödvändiga klassanalyserna kommer att få något riktigt starkt genomslag förrän den dag de kopplas samman med frigörelse, utopier, idéer om en radikalt utvidgad demokrati och inte minst: solidariska band som förenar olika etniska grupper som har långt mer gemensamt med varandra än som antas. Men så länge ordet ”klass” eller ”arbetarklass” nästan enbart förknippas med problem, lär det blir svårt att få människor att mobiliseras på allvar kring klassfrågorna.

Vilken klass du tillhör avgörs väldigt mycket av hur mycket frihet du har på ditt arbete (och om du ens har ett arbete). Den breda arbetarklassen – arbetare och många tjänstemän – tillbringar en stor del av sin dag i ett slags lydnadskultur; någon annan bestämmer. Men ser man klassfrågorna så skymtar man snart också de frigörande utopierna: Såväl kortad arbetstid, som mer makt över de arbeten vi har.

Borgerligheten har ibland börjat tala om klass. Men då genom att isolera ett litet skikt, en underklass, som majoriteten ska tycka synd om. Det stora projektet från arbetarrörelsen och vänstern är i stället att urskilja de gemensamma intressena hos en verkligt brett definierade arbetarklass där såväl arbetslösa, nyanlända, LO-medlemmar och lägre tjänstemän bildar en majoritet.

Ordet klass måste förknippas med mer än elände och underordning. Det måste lysa av utopier, samhällsförändring, drömmen om ett annat samhälle: Arbetsplatsdemokrati, ekonomisk demokrati, makt över pensionskapitalet, en välfärdsstat som ger alla samma chans i livet, men också ser till att även den som inte lyckas ta den chansen får ett bra liv.

Klass och utopi.

Klass och frigörelse.

Klass och hopp.