Det pågår en våldsam rustningsspiral som motiveras av Putins aggression och USA:s nya politik att hota allierade länder som lydigt accepterat USA:s roll som världsmakten. Den lojaliteten har visat sig inget värd för Europas och Asiens politiska ledarskap. Nu utmanas de med tullar och krav på styrning av bankers agerande, företags interna riktlinjer, landets självständighet – vad gäller juridik och politik – och självklart total styrning vad gäller vapenhandel.
Det sista har visserligen alltid gällt, det finns inte ett land som har köpt USA:s vapen som inte därefter varit beroende av amerikanskt accepterande av hur vapensystemen sköts och används.
På samma sätt har Nato-medlemskap inneburit amerikanska baser och därför är det så hisnande falskt när ledande politiker i EU nu börjar prata om europeisk självständighet som något som är hotat och måste skapas på nytt.
Som om man inte redan har varit anpassliga i över 50 år.
De enorma satsningarna på rustning i Europa och i Sverige handlar om att storsatsa på en injektion i den egna ekonomin med något som absolut inte kan leda till högre löner, inflation, större rättigheter för medborgarna eller ökad privat konsumtion. Militär upprustning har den fiffiga effekten att det blir produkter och mänsklig sysselsättning som inte ska användas. Det är en ständig flytt av offentliga pengar till privata bolag med enorma vinster till några få ägare, utan att medborgarna får del av satsningarna.
100 Jas-plan är en enorm kostnad som, om pengarna skulle användas till annat, skulle kunna göra välfärden och jämlikheten möjlig igen.
Motivet för upprustningen kan heller aldrig kritiseras. För det är 100 procent sant att Ryssland försöker krossa sitt grannland i ett brutalt krig.
Det är därför den svenska fredsrörelsen, ja, faktiskt hela Europas fredsrörelse har så svårt att få ens den minsta invändning diskuterad offentligt och öppet.
Det räcker inte med att konstatera att krig är vansinne och att det borde upphöra samtidigt som ryska bomber faller över Ukrainas städer. Man måste ha ett svar på varför det är krig och hur en angripares armé ska stoppas konkret.
Det här gäller väl egentligen alla krig, de slutar först när en part förlorat och accepterar den andres villkor. Talibanerna vann kriget mot USA och dess allierade, freden blev att alla fick acceptera det värsta kvinnoförtryck någon nation haft. Vietnam vann kriget mot USA för länge sedan, freden kom med amerikansk flykt, inte med samtal.
Krig är alltid vanvett och förstörelse, men det finns alltid krafter som vinner på just förstörelsen. Att till exempel se bilder från dagens Gaza är att se krigets ansikte när det fortsätter in i folkmord. Hur kan det ens pågå?
Ja, någon tjänar uppenbarligen på det – annars skulle bomberna sluta falla.
Men måste vi då vara fast i en upprustningsspiral i EU? Lägga fem procent av vår kraft i form av BNP på ett krig som inte finns?
För kom ihåg att det EU rustar för är ett hot om krig, idag finns inget krig mot unionen.
Och kanske det är här, i en verklig genomgång av ekonomi och makt, som en fredsrörelse kan hitta argument som leder till mer än självklar fasa inför det outhärdliga med krig. Något som inte bara kan viftas undan i upprustningsdebatten.
Mycket talar nämligen för att den europeiska omställningen till militär supermakt med fem procent av BNP är onödig i storlek.
Krig är i grunden en fråga om ekonomi. De supermakter som världen ser har alla en stor BNP, en enorm produktionsapparat och en fantastisk forsknings- och kunskapsnivå jämfört med andra fattigare eller mindre länder.
Räknar vi på det här, finns tre mäktiga krafter i världen. USA förstås, Kina som utmanare, och så EU som faktiskt på flera sätt är en gigant – på vissa sätt även mäktigare än Kina. Det går att mäta på olika sätt. BNP i det rika USA är mindre värd än samma BNP i Kina, eftersom det går att få mer för 1 000 miljarder dollar i Kina än i USA. Men det gäller även EU (det kallas att mäta köpkraftskorrigering).
Poängen med att räkna den verkliga ekonomiska makten som ligger bakom en supermakts förmåga att driva krig är att man snabbt inser att Ryssland inte duger som argument för den storsatsning som EU planerar.
Ryssland kan inte angripa EU. Ryssland är en ekonomisk dvärg, de små nordiska länderna är faktiskt större och den enda orsaken till att en liten ekonomi som Ryssland kan gå i krig mot grannen är att det är en kärnvapennation. Kärnvapen har dock en stor nackdel, den som använder det förstör för alltid sin makt (och alla andra nationers).
Även om EU skaffar egna kärnvapen kvarstår att de inte kan användas liksom Ryssland eller USA inte kan använda sina.
Den upprustning som pågår betyder att om EU satsar två procent av BNP, måste Ryssland satsa 20 procent om man vill hålla ”jämna steg” i vansinnet. Så mycket mindre är Rysslands ekonomi. Att satsa fem procent är orimligt om det var avskräckning mot Ryssland det handlade om. Om det å andra sidan handlade om att bygga en militär motmakt mot USA, är siffran troligen för låg.
Men om man ser denna upprustning som en del i en ekonomisk verklighet där offentlig sektor skickar in tusentals miljarder i stimulanser för att öka ekonomin och stoppa den broms som nyliberalismen lagt på EU:s ekonomi med nedskärningar och tvångströja på staterna vad gäller offentliga investeringar och statliga lån – ja, då öppnar sig ett fönster för fredsrörelsens argument.
Hur mycket pengar ska satsas och finns det kanske bättre användning för dem?
Självklart ska stöd till Ukrainas försvarskrig fortsätta tills det blir omöjligt – alltså för dyrt – för angriparen att fortsätta.
Det är viktigt att minnas att nazismen inte förlorade kriget för att Hitler var galen. Utan för att den samlade ekonomiska makten hos USA, Sovjet, Storbritannien med flera var så mycket större än dåtidens Tyskland.
Kan EU finansiera Ukraina så länge att kriget blir omöjligt för Ryssland?
Javisst.
Kommer EU bygga en militärmakt för att utmana USA?
Inte en chans.
För även om Trump är galen är USA fortfarande världens största ekonomi.
