”De ska smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken ska inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.”

De gamla judiska profeterna var inte spåmän som blickade in i framtiden, de var rastlösa kritiker av sin samtid. Och i Jesajas fall formulerade han ord som flugit genom sekler och årtusenden och varit vägledande för alla slags fredsrörelser. 

Hans ord når oss tvärs igenom den blodiga konflikt som nu utspelar sig just på den plats i världen där de där orden en gång ropades ut.  

Fredskämpar har haft det minst sagt svårt att göra sig hörda på senare år. Rysslands invasion av Ukraina sopade bort det sista av fredsmanifesten och sedan dess dominerar det militära paradigmet. Ett långt följe av uniformerade män har paraderat i medierna, i Sverige och i hela västvärlden. Freds- och konfliktforskare har däremot varit närapå osynliga. Svenska freds och skiljedomsföreningen har fått löpa gatlopp. När jag själv i sensomras sa mitt nej till svenska Jas-plan till Ukraina anklagades jag för att kallblodigt vilja låta ukrainska barn dö, trots att min rädsla för att kriget ska eskalera till och med delas av USA (annars skulle Ukraina fått sina F16-plan redan för ett år sedan).

Och vad är tanken hos de värsta krigshetsarna: Om Kreml skickar taktiska kärnvapen, ska då väst svara med kärnvapen? Krigets logik är, när den tillåts bli allenarådande, utan spärrar. 

Har freden ett egenvärde? Jag hävdar att den har det. Men ska då inte ett land eller ett folk som angrips få försvara sig? Jo, absolut. Men den frånvaro av öppet krig som rådde före Rysslands olagliga annektering av Krim var inte detsamma som fred. Folken övades för krig även innan krigen bröt ut. Ryssland rustade, Nato utvidgades. Det tillverkades spjut och svärd som ännu ingen då använt i krig, men fred rådde inte.

Inte heller rådde fred före Hamas avskyvärda terrorattack den 7 oktober i det område i Mellanöstern där judar och palestinier bor. Gazaremsan var utsatt för blockad och illegala bosättningar på Västbanken fortsatte och ökade i omfattning, stödda av allt starkare högernationalister i Knesset. Militanta palestinska terrorkrigare övade sig för krig och den israeliska krigsmakten övade sig för krig. Före det som föreföll vara fred rådde i själva verket det som Jesaja skulle betraktat som förberedelser för krig.

Fred har ett egenvärde. När vapnen läggs ned öppnar sig alltid nya fält för kommunikation som är stängda så länge vapnen är där. Det förefaller gälla både för individer och i hög grad för stater. Jag menar att aggressivt beteende hos människan är ett sekundärt beteende. Vår spontana reaktion inför en annan människa är att försöka komma överens och samarbeta. Sådant är vårt artväsen. 

Jag skrev en bok om det där för tio år sedan, ”Den solidariska genen”. När en människa visar ett leende så speglar människan mittemot nästan alltid detta leende. Men inte om hen står med ett vapen i handen, eller sitter på avstånd vid en dator och skickar ett ansiktslöst hatmeddelande. Individer som är hårt pressade av sådant som gängstatus eller droger som gjort dem paranoida, är aggressiva.

Även djur beter sig ofta på ett liknande sätt. Jag minns att min dotter var orolig som liten när vår hund visade tänderna när hon kom hem från skolan. Hade vi en aggressiv hund? Nej, hunden försökte faktiskt le, det vill säga återspegla de leenden som vi visade den!

Stater kan inte likställas med individer. Men i grunden är det så att när ett samhälle blir någorlunda tryggt och en befolkning inte känner sig nedtryckt eller hänvisad till usla, orättvisa eller direkt koloniala levnadsvillkor – då förbättras oddsen för fredligt beteende också mellan stater och mellan folk.  

Rysslands överfallskrig mot Ukraina har nu troligen kört fast, vilket även Ukrainas motoffensiv sannolikt har gjort. Krigets fronter har stelnat. Ändå dör människor varje dag för i praktiken ingenting. Förr eller senare lär någon form av fredstrevare komma, även om krigshetsare till höger lär fortsätta att kräva oavbruten och maximal militär upprustning. Tabut att tala om fred kommer att släppa. Men det kommer att kosta på, tyvärr kanske särskilt för Ukraina.

I Mellanöstern kommer det palestinska folket att finnas kvar även efter de israeliska bombningarna och efter att den sista Hamastunneln rökts ut. Vad sker då? En israelisk ockupation av Gazaremsan kommer med tiden återigen att öka spänningarna. Det enda som i långa loppet kan få konflikten att svalna är en tvåstatslösning, men inte bara det. Det krävs i långa loppet en utjämning av levnadsvillkoren mellan palestinier och israeler. 

Kort sagt, fred och välfärdsbygge.

När fredstanken försvagas och den militära upprustningen ökar, då tilltar också kriget mot naturen och biosfären. Det kriget har pågått i årtusenden. De ryska bombningarna dödar oskyldiga människor, men ödelägger också jordar och ekologi för långa tider framåt. Den folkrättsvidriga invasionen av Irak ledde till otaliga döda, men innebar också enorma koldioxidutsläpp och miljöförstörelse. Varje stor militärövning är en miljöbov.  

Fredstanken kommer alltid att vara en utopi, men en nödvändig utopi. Om vi kollektivt upphör att tänka den, cementerar vi än djupare de konflikter som hemsöker planeten.

Freden har ett egenvärde.