Så lyder en av de europeiska visioner som ingår i det politiska program som Emmanuel Macrons rörelse En marche! står för. Han vill också ha ett europeiskt säkerhetsråd där de europeiska staternas militärer, diplomater och säkerhetstjänster samarbetar. För att säkra Europas gränser och ”respekten för dess värden” ska 5 000 europeiska gränspoliser kunna uppbådas.

När man läser det där från svensk horisont känner man onekligen av det: all fransk politik, även den som utger sig för att vara öppen och progressiv, är genompyrd av ett slags patriotisk ton som det är svårt att inte rygga tillbaka inför. 

Många hundra år gamla storfranska idéer – både konservativa och revolutionära – flyter samman i denna högtflygande patriotism. Den där tonen dyker naturligtvis framför allt upp på extrema högerkanten i form av Marine Le Pens direkt främlingsfientliga ärkenationalism, men den finns också hos marknadsliberalerna i mitten där franska stormaktsambitioner går i symbios med det överstatliga projektet EU som Frankrike självklart räknar att man ska vara åtminstone den näst viktigaste parten i efter Tyskland. Frankrike är ju världens femte största ekonomi och äger en kultur som inte liknar någon annan! 

När Macron talar om den franska identiteten ser han den som en stor flod med många tillflöden och som en kultur som alltid överskrider sig själv och rör sig mot det nya och oprövade. Han predikar mycket vackert om toleransen, men gör det inom ramen för en grundläggande idé om det speciella och unika franska. Tro inte på pessimisterna, utropar han: den franska kulturen bevarar sin ställning bland nationerna!

När det gäller ekonomin i euroområdet är Macrons franska visioner lika högtflygande: han föreslår en europeisk finansminister och en mycket större gemensam EU-budget än i dag. I praktiken rör det sig i så fall om en enorm centralisering av ekonomisk-politisk makt till Europaunionens högsta nivåer. Men det bekymrar inte en fransk europé som självklart räknar med att Frankrike kommer att inneha i alla fall halva makten i detta.

Frankrike har helt enkelt valt en utpräglad EU- och eurofantast som president. Den europeiska överstatligheten har fått en ny och ung apostel.

Och nu går det bra för euron! Den blev omedelbart starkare gentemot dollarn efter att Macron vunnit det franska presidentvalet. En seger för Marine Le Pen – vilket ingen räknade med – hade med stor sannolikhet kunnat betyda slutet för denna världsvaluta och i vart fall en djup kris för Europaunionen.

Själv är jag en anhängare av Europeiska unionen men just därför en lika stark motståndare till den gemensamma valutan. 

Euron har splittrat EU i fattiga och rika nationer, i syd och nord, och institutionaliserat en djupt anti-keynesiansk doktrin. Euron har låst fast helt olikartade ekonomier vid samma växelkurs och ränta, och i stället för att en egen valuta kan ta smällen vid en ekonomisk recession får löntagare göra det i form av arbetslöshet eller hårda nedskärningar. Priset för denna valutadröm, som egentligen är en stormaktsdröm, är en ekonomiskt stillastående kontinent med över 20 miljoner arbetslösa och inte minst ett Grekland som praktiskt taget har pulveriserats.

Åtstramningspolitiken byggdes in i själva skapelseögonblicket för euron, med rigorösa krav på låg inflation, låga budgetunderskott och låg statsskuld. Den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz gav nyligen ut en mycket läsvärd bok om euron, full av upprördhet över detta ogenomtänkta valutaprojekt. Stiglitz tycks nästan chockad över de siffror han själv tar fram över hur svagt euroområdet har presterat jämfört med exempelvis USA eller de europeiska länder som står utanför euron.

Han menar att inte ens Tyskland, som ändå gynnats av en euro som är på tok för lågt värderad för dess ekonomi, har lyckats med den ekonomiska utvecklingen. I ett land som Frankrike, med en arbetslöshet på tio procent, lär en starkare euro öka risken för högre arbetslöshet när exporten försvåras.

Det är en europeisk tragedi av världshistoriska mått att drömmen om Europa tvingats ta vägen över en gemensam valuta och längs den vägen hotar att falla samman. Känslan av att det verkligen rör sig om en tragedi förstärks av att etablerad europeisk socialdemokrati har haft så förtvivlat svårt att ta till sig de kritiska perspektiven på eurosystemet – och därmed lämnat över det kritiska missnöjet till extrema högerrörelser som Nationella fronten eller, i Sverige, SD.

Låt oss glädja oss åt att högerextremismen inte segrade i det franska presidentvalet. Men var beredd: det här dramat är knappast över.