BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är bara under de senaste månaderna han blivit en riktig känd politiker i Frankrike, och det är i grunden en sensation att han slog ut favoriten Manuel Valls i vänsterns primärval. Att han lyckades med det beror mycket på att Valls är så förknippad med den impopuläre Hollandes regeringar.
Arbetslösheten i Frankrike har förblivit väldigt hög, tillväxten står och stampar och EU-kommissionen klagar ständigt på att landet bryter mot den stabilitetspakt som kräver åtstramningar. Förra året demonstrerade hundratusentals ilskna fransmän mot Manuel Valls förslag om försämrad arbetsrätt.
Det franska socialistpartiet är i djupaste kris. Det franska socialistpartiet har heller aldrig varit något särskilt folkligt parti. Under större delen av efterkrigstiden var det kommunistpartiet som stod för det folkliga och för förankringen hos breda arbetarskikt. Socialistpartiet är en löslig koalition av många inbördes stridande strömningar och är ganska olikt socialdemokratin i Sverige, Tyskland eller Storbritannien.
Hur mycket vänster är då Hamon? Han har sagt att han uppskattar Bernie Sanders och även Jeremy Corbyn, vilket naturligtvis har fått socialdemokratiska eliter runtom i Europa att snabbt dra öronen åt sig. Men Hamon tycks, i motsats till ovannämnda eliter, ha fattat att det finns en potential hos unga väljare också i Frankrike. På det ideologiska planet har han uttryckt en kritik mot tillväxttanken som ingen socialdemokrat i Sverige eller någon annanstans skulle våga sig på.
Tillväxt har blivit en kvasireligion som är på väg att ödelägga planeten, har han hävdat. Han föreslår vidare ett slags medborgarlön, även om det är ganska oklart när och hur omfattande den ska vara. Det riktigt radikala hos Hamon tycks dock nästan ligga mer i det gröna än i det röda – och det är där man kan bli orolig med tanke på vilka väljare han måste vinna.
Om en socialistisk kandidat ska ha någon chans i presidentvalet måste det finnas en kraftfull idé om kamp mot arbetslöshet och för ökad social trygghet. Jag är osäker på om Hamon lyckas tala direkt till de arbetarväljare som kan avgöra valet. Å andra sidan skulle Valls med säkerhet inte ha lyckats väcka många arbetarväljare. Han är utpräglat marknadsliberal.
Det är också väldigt osäkert om den i grunden lika marknadsliberale Emmanuel Macron (också han tidigare socialist), som i nuläget går bättre än Hamon i opinionen, i slutändan kommer att stå lika stark med sitt suddiga program ”En marche!”.
Mardrömmen inför det franska presidentvalet är naturligtvis att slutstriden står mellan yttersta högerkandidaten Marine Le Pen och högerkandidaten Fillon. Fillon står för en oerhört långtgående nedrustning av offentlig sektor (han vill sparka en halv miljon anställda), för privatiseringar och avregleringar av exempelvis arbetsrätten. Kort sagt, ren thatcherism.
Le Pen och Nationella fronten står å sin sida djupt begravda i högerpopulismen och även om hon själv distanserat sig från de värsta delarna av det egna partiets rasistiska arv, så är det rasism och chauvinism som ger partiet dess energi. Med åren har partiet anammat en politik som helt enkelt snott mycket från klassisk vänster och socialdemokrati när det gäller välfärd och social trygghet. När socialistpartiet inte längre intresserade sig för den breda arbetarklassen var det inte så svårt.
Jag gladde mig åt att Hamon vann vänsterns primärval. Det betyder något att väljare är beredda att satsa på en politiker som vill bryta med det marknadsliberala paradigm som överallt annars är rådande, och jag tror att väldigt många väljare är utleda på marknadsliberaler som seglar under socialdemokratisk eller socialistisk flagg.
Ett mått av vänsterpopulism är antagligen nödvändigt för att bryta ner den politiska kultur som i västvärlden dominerats av marknadstänkande – och därmed öppnat för en högerpopulistisk revolt.
För Hamons del tror jag mycket hänger på att han under de kommande månaderna förmår formulera ett starkare program för välfärd och sysselsättning. Så räkna inte ut honom. Hamon är för de flesta franska väljare ett nytt och friskt namn. Fillon brottas med korruptionsskandaler. Och det kan också vara så att Le Pen, som jublat åt Trumps nationalism, kommer att märka att många ”vanliga” väljare ryggar tillbaka när de ser vad högerpopulister gör när de kommer till makten.
