Den franske filosofen Michel Foucault funderade en gång över vad framtiden skulle skratta åt när det gäller vår tid, så som vi skrattar åt förgångna tiders makthavare som styrde med hjälp av stjärnorna, astrologi. Han trodde att framtiden skulle tjuta av skratt åt vår tids upptagenhet av sex. Det tror jag också och dessutom åt vår tids astrologi, nationalekonomin, och sättet att omvandla politiker till stjärnor, som inte anses duga om de inte är mediemässiga, vilket är en sorteringsmaskin på mediernas villkor, inte folkets. Men eftersom vi inhämtar 99 procent av politiken genom medierna har vi vant oss vid deras och pr-maskinernas formgivning av politiken.
En fransk journalist intervjuade mig häromdagen om feminismen i Sverige och om Fi. Hon undrade varför jag hoppat av Fi. Det har jag aldrig gjort, jag var med de nio månader Fi planerades, eftersom jag hade nyttiga erfarenheter från Stödstrumporna, nätverket för fler kvinnor i svenska riksdagen, men gick inte med när de bildade parti. Nu blev jag tvungen att tänka efter noga och svaret blev: ”Mina erfarenheter från Stödstrumporna, där jag såg hur media och politik samspelar och hur man måste underkasta sig detta spels regler, ändrade för alltid min syn på både demokratin och medierna. Jag har noll ”lust till makt”, den makt som kräver att man spelar med och jag ville aldrig mer vara löpsedelsstoff, som är något i stil med att förvandlas till ett Frankensteins monster, uppbyggt av mediekrav.”
Jag hyser inget politikerförakt och inget medieförakt. De orden är lanserade av medierna. På så sätt kan de negligera fullständigt rättmätig kritik av både politiker och medier och avfärda den, inte som övervägd kritik, utan som förakt. Men denna valrörelse har övertygat mig om att vi närmar oss demokratins år noll om vi inte ser till att återerövra både demokratin och politiken från tankesmedjor, konsulter, mediekonglomerat, pr-byråer, spindoktorer, reklam, opinionsundersökningar och ett kommentariat som lever i symbios med de politiker kommentariatet förvandlat sig till en Idol-jury åt. Och från politiker som vill vinna denna Idol-tävling. Åtminstone tre frågor fattas i valrörelsen: Vad tänker ert parti göra åt att jorden är på väg att förödas av klimathotet? Hur kommer ert parti att kämpa för att övervakningen genom NSA och FRA och så vidare av vanliga medborgare stoppas? (Att idén med demokrati är att folken fritt, med hjälp av bland annat medier granskar makthavarna, inte att makten ostört och med mediernas samtycke skaffar sig total kontroll över medborgarna.) När tänker ni politiker våga erkänna att medievärlden har för stor makt över ert handlingsutrymme – och våga göra något åt det?
Denna valrörelse påminner mest om historien om hen, som tappat nyckeln och söker under gatlyktorna, eftersom det är för mörkt att söka nyckeln i mörkret där den tappades.
Den tjugoförsta september kommer ”People’s Climate March” att äga rum i New York. Och den handlar om något mycket större än den ser ut som: den handlar om att dagens politiker, i den situation de själva försatt sig i, inte förmår, vågar eller kan ta itu med världens livsavgörande frågor, för då de blir de inte omvalda, eftersom kapitalets propaganda ännu lyckats invagga alltför många människor i tron att vi kan fortsätta som vanligt, som de grava konsumtionsmissbrukare vi idag är.
Jeremy Brecher, amerikansk författare, historiker och aktivist sätter sitt hopp till den marschen. Han tror, precis som jag på uppror, ett icke-våldsuppror, noll våld à la Gandhis saltmarsch i Indien 1930. Politikerna klarar inte av att ta itu med klimathotet, att göra det hotar istället deras egen position och då är det dags för folken att ta över. Brecher har skrivit en bok: Climate Insurgency: A Strategy Against Doom – Klimatuppror, en strategi mot domedagen – och låtit sig förhandsintervjuas i den utmärkta nättidningen Salon. Han tror att enda räddningen är att vändningen kommer underifrån, genom global och civil olydnad, att civil olydnad är helt legitim, när politikerna, i USA:s fall, inte följer konstitutionen utan pengarna. Brecher kallar det konstitutionellt uppror, eftersom politikerna inte uppfyller löftet att skydda folket mot till exempel klimathotet.
Jag tror också att denna slags valrörelse – som mer liknar ett avsnitt ur serien House of Cards än det djuplodande samtal mellan oss alla om framtiden och vad vi ska ta oss till som vi borde ha, snart har spelat ut sin roll. Och att något nytt är på väg, som framtiden inte kommer att skratta, utan jubla åt. ”Då, när människorna kavlade upp ärmarna och räddade planeten”?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
