Samtidigt, i hög grad vid sidan om dessa planer, finns andra politiska ambitioner. Göteborg ska också bli en jämlik stad och stadsbyggnadsprocessen ska användas för att stärka invånarnas delaktighet. För att medvetandegöra oss alla om vad som är på gång kryllar stadskärnan av skyltar med texter som ”Möt framtidens Göteborg” och ”Här skapas en levande mötesplats”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Under maj månad har Stadsbyggnadskontoret haft en utställning på Stadsbiblioteket på temat: ”Hela Göteborg. Så skapar vi en storstad som håller ihop”. Rubriken skapar onekligen förväntningar. Efter flera år av ett offentligt samtal som präglats av de ökande klyftorna i Göteborg, de allt större skillnaderna i livslängd och inkomst mellan olika stadsdelar, protester mot hyreshöjningar och debattörer som varnar för att staden faller isär verkar det nu finnas ett svar på hur Göteborg ska bli en storstad som håller ihop.
När jag kommer in på utställningen möts jag av storslagna planer med färgfoton som visar klassiska före och efter bilder – där slutprodukten nästan alltid speglas i ett vackert milt solljus. Utställningens sociala mittpunkt utgörs av 3D-modellen av Göteborgs centrala delar. Modellen visar redan byggd stad i vita byggnader och planerad stad med färgkoderna gul, rött eller orange beroende på tidsplan. När jag betraktar husen vid Masthuggskajen måste jag titta en extra gång för att förstå att det lilla ”garage” jag lokaliserar bredvid Folkets hus faktiskt är Lagerhuset.
De färgkodade byggnaderna som planeras bredvid är jämförelsevis så höga att det vanligtvis så resliga Lagerhuset plötsligt ser lite ynkligt ut. Och när jag tar på mig VR-glasögonen för att uppleva en promenad i det nya Centralenområdet är känslan densamma. Det är högt och tätt som är ledorden för den framtida planeringen. Eller som det numera heter ”här ska det bli stad”. Personalen som försöker guida min vandring i den virtuella verkligheten ursäktar att de ännu inte programmerat in några människor. Det är en öde framtida värld jag går igenom, spårvagnarna står stilla, uteserveringarna gapar tomma och av de nya höga byggnaderna syns endast fasaderna. Den framtida staden vid Centralstationen påminner lite om den film som för några år sedan producerades för Göteborg stad av reklambyrån Welcome i syfte att informera och kampanja för visionen om Älvstaden.
Under fyra minuter kunde åskådare genom flygperspektiv följa en utveckling där byggnader bokstavligen växte ur marken som svampar samtidigt som en textremsa informerade om att ”Göteborgs fastighetsmarknad har rekordomsättning och ett investeringsindex på högsta internationella nivå”. När framtidens stad ska visas upp är det byggnader det handlar om.
På en av skyltarna går det att läsa: ”Det är dags att hela staden – täta hålen i stadsväven och minska de barriärer och klyftor som finns.” Utställningens namn ”Hela Göteborg” är en lek med ordets dubbeltydighet – utvecklingen omfattar hela staden och utvecklingen ska också hela staden från hål och klyftor. Men inget sägs om vad det är för socialt liv som ska prägla den framtida staden, hur ekonomiska och sociala klyftor ska minskas och hur vi faktiskt kommer att leva tillsammans och hålla samman i denna nya storstad. Vad kommer hända med hyresnivåer, tillgång på billiga lokaler och alla mötesplatser som inte kräver konsumtion?
Att presentera Göteborgs framtida utveckling som om det vore en fråga om bara byggnader och teknisk expertis är en förrädisk förenkling som försvårar möjligheterna för oss invånare att faktiskt förstå vad som står på spel. För stadsplanering handlar inte bara om byggnader utan om politik, styrning och intressekonflikter. Det speglar en ideologisk vision om vad staden är till för och vem som har rätt att ta plats i den. Den stadsplanering som sedan några decennier tillbaka har format våra städer har fokuserat på att optimera stadslandskapet för ekonomisk tillväxt. Och den tillväxt som skapas genom byggandet av dyra bostadsrätter och flotta kontorslandskap ska sedan i sin tur sippra ned även till de fattiga. Idag vet vi att så inte är fallet – snarare skärps klyftorna och staden blir allt mer delad. Och därför är det kanske symptomatiskt att det talas tyst om de sociala konsekvenserna i utställningen.
När jag däremot vänder mig till den nyligen presenterade röd-gröna budgeten hittar jag ett uttalat mål om att aktivt använda stadsutvecklingen för att minska segregationen och utjämna livsvillkor och hälsa. Det går även att ta del av några konkreta förslag om tydligare markanvisningar och satsningar på att bygga både fler hyresrätter och att hålla nere hyresnivån. Det är bra och ett steg i rätt riktning. Men om vi verkligen ska vända Göteborgs utveckling behöver de sociala målen redan från början vara integrerade i stadsplanen och prioriteras när det uppstår målkonflikter.
Nästa gång staden ställer ut sina planer hoppas jag därför på att slippa glossiga bilder och istället få en konkret och pedagogisk genomgång av hur stadsutvecklingen ska användas för att utjämna skillnader i livsvillkor och bryta segregationen.
