Rika, friska och högavlönade tjänstemän har fått arbeta hemifrån. Lågt avlönade arbetare i serviceyrken, inom vård och omsorg har tvingats fortsätta arbeta i jobb med högre smittrisk.

För ett år sedan handlade politiken om man skulle kunna ta ut en liten skatt på flygbolag, nu är det plötsligt självklart att man ska använde skattepengar för att rädda de gamla flygbolagen och deras stora privata ägare från konkurs.

I Sverige har staten till och med betalat bilföretag för att skicka hem medarbetarna på utvecklingsavdelningar samtidigt som företag i branschen håller på att göra sig oberoende av fossil bränslen genom elektrifiering.

Men det kan finnas en förklaring. Tidigare folkrörelsepartier, särskilt som Socialdemokraterna och Centerpartiet, har under de senaste decennierna avskaffat sina stora medlemsorganisationer. De lever inte längre av medlemsavgifter utan av kapital, sponsring och skattebidrag. Sedan de båda partierna dessutom gjort sig av med sina tidningar är de också hänvisade till att hålla sig väl med kommersiella medier – som i sin tur måste hålla sig väl med annonsörer, varav många är fossila – för att få uppmärksamhet inför väljarna. 

Svenskarna  blev under 1900-talet ett av världens rikaste folk. Till detta bidrog att regeringspartierna styrdes av medlemmar. Dessa regeringar kunde skapa förutsättningar för industriell förnyelse. Partierna var inte beroende av stöd från de gamla företagen. Förnyelsen gav medlemmarna nya jobb med bättre lön.

Dessa regeringar kunde ordna så att de fattigaste fick bra bostäder, utbildning och vård så att deras barn fick en chans att konkurrera med de rikas barn. Meriter och kompetens fick en större roll i industrin och samhällets förvaltning än familjens ekonomiska bakgrund. Det skapade välstånd.

Politiken stödde utvecklingen som bröt ner gamla ekonomiska strukturer. Man talade om att frigöra begåvningsreserver bland barn som i familjer utan tidigare ekonomisk eller akademisk meritering.

Coronapolitiken slår åt motsatt håll. De som har sämst inkomster, bor också trångt. De saknar ofta bra tillgång till internet. Att i sådana familjer arbeta och studera hemifrån är svårt. Det förstår man när någon deltar på ett videomöte eller tenta på universitetet inlåst på en toalett för att få vara ifred, i bästa fall med datorns bakgrundsbild. 

De rikaste har stora hus och sommarställen att fördela familjemedlemmarna på, har köpt bra internetuppkoppling och har utmärkta förutsättningar att arbeta eller studera hemifrån.

Många i de ekonomiska, politiska och mediala eliterna förstår kanske inte ens. De låtsas i vart fall inte om de problem detta skapar. Man säljer nog inte mycket annonser på att tycka synd om de fattigas barn. 

Lärare, och kommuners anställda med verklighetskontakt, ser orättvisorna och plågas i relativ tysthet. Men återigen, det är företagen som betalar annonser och därmed bär de kommersiella medierna.

Stora, gamla företag har mest inflytande. Några tyckte länge att det var okej att ta emot statligt stöd och samtidigt dela ut pengar till ägarna. Man tyckte också att det var smart att permittera medarbetarna på utvecklingsavdelningar, för staten betalade ju så generöst.

Framtidens företag tänker inte så. De utvecklar batteriteknik, elbilar, förnybar elproduktion, vätgasproduktion, elektriska flygplan, kraftelektronik och smarta lösningar för elsystem med mycket sol- och vindenergi. De ser möjligheter. De vill lösa klimatproblem. De stänger inte utvecklingsavdelningar för att staten erbjuder permitteringsbidrag. 

Men några av dem tvingas nu avskeda folk därför att de inte kan hitta investerare för att fortsätta utvecklingen i Sverige. Andra kan köpas upp av kinesiska eller amerikanske investerare som har militärt eller politiskt stöd för att skaffa teknik som kan dominera framtidens industri och energisystem.

De pengar EU och staten nu delar ut för att rädda fossiloberoende företag är lånade pengar. Det är inte dagens skattebetalare som betalar. När bidragen till företagens ägare i framtiden ska betalas, blir det genom sämre välfärd eller högre skatter. Det drabbar generationer som samtidigt har att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna och i många länder också restprodukter från kärnkraften.

Staterna borde investera i framtidens företag och få del av framtida vinster. Det är slöseri att ge pengar till fossilberoende företag. Även om man gör några felinvesteringar är det bättre än att ge bort pengar som man garanterat inte får igen.

Dagens mäktiga tror att de ska klara sig genom att de unga och fattiga luras av vad de säger och inte har möjlighet att ta reda på vad de verkligen gör. Kanske räcker det att få förstår skillnaden på en miljon, en miljard eller tusen miljarder kronor.

Det är nog skönt för dagens ministrar att slippa förklara för ett medlemsmöte vad en hybridobligation är, hur och varför man har räddat SAS undan konkurs.