Högerpopulism, brukar det kallas.
Den går hem. Så pass att den inför nästa EU-val kan visa sig vara den enda stora oppositionen mot de övriga som kompromissat ihjäl sig för att under de närmaste fem åren hålla extremhögern borta. Akutinsats som kan sluta i förskräckelse. Men vad annat finns att göra? Det enda rimliga att göra kan visa sig bli språngbräda för sådana som Le Pen och Salvini. Goda föresatser kan visa sig leda rakt ut i träskmarkerna.
Eliterna har bäddat för det. Såväl genom nationell som internationell politik har man skapat samhällen där rika blir rikare när pengar och ägande sugs uppåt i en allt snabbare takt medan prekariat växer fram i den andra änden. Globaliseringen och den sentida kapitalismen måste tyglas istället för att gödas. Hur omodernt det än anses vara.
Att tro att koalition med den macronska liberalpopulismen ska leda till en demokratiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling är naivt. I en tid när socialliberaler dränkts i marknadsliberalismens hav är liberaler mer till skada än nytta. De är mer förtjusta i kapitalets frihet än människors.
Som marknadsliberaler har de gått i bräschen för att ekonomin ska styras av kortsiktighetens förbannelse. Därför finner jag det naivt när till och med vänstermänniskor nu sätter hopp till den liberala gruppen i parlamentet.
Risken är tvärtom att deras medverkan i en mellanmjölkskoalition kommer att skapa ännu stadigare plattform för den auktoritära och främlingsfientliga höger som göds när de ekonomiska klyftorna ökar, prekariatet växer och självtilliten dränks.
EU är illa ute.
Sverige bidrar med lika många EU-parlamentariker som Marine Le Pen gör. Så ser det ut. Dessutom förlorade det rödgrönrosa bältet i svensk politik tre mandat. Feministiskt initiativ försvann, Miljöpartiet tappade hälften och Vänsterpartiet stod stilla. Det innebär att de tre partier som getts högsta betyg för sin klimatpolitik tappade.
Enligt Naturskyddsföreningens granskning av den gångna mandatperioden var MP och V de bästa partierna och Soraya Post (Fi) den enda svenska parlamentariker som röstat 100 procent bra. Vilket imponerar med tanke på hon var medlem i den socialdemokratiska gruppen och därmed gjort sig lite obekväm.
Varför gick det som det gick för de rödgrönrosa?
Tja, hur man än vänder och vrider på det så är Fi synonymt med sin tidigare partiledare. Vänsterpartiet råkade ut för en djupt orättfärdig och djupt vriden mediavinkling av Malin Björks ekonomiska ersättningar. Miljöpartiet låg tungt i startgropen efter ett uselt riksdagsval. Och Greta Thunbergs framträdanden har knappast bidragit till att stärka MP:s roll eftersom hon valt att i princip dra alla politiker och partier över en kam, ingen duger, de gör ingenting – vilket lär svida mest i de grönas skinn.
För den gröna gruppen – var hälsad gröna från Irland, kul! – gick det bra. Den växte. Inte tillräckligt för att balansera tappet som andra mer progressiva drabbats av. Men den växte. Främst tack vare framgångar i Tyskland och Frankrike. De gröna från dessa två länder får egen majoritet i gröna gruppen. Det är inte optimalt. Tvärtom. För de två svenska gröna – det kan bli en till efter Brexit – väntar hårda bud för att skapa sig positioner och kunna balansera den del av gruppen som älskar överstatlighet in absurdum.
Alla dessa funderingar dränks i oron över extremhögerns framgångar och vad det kan leda till i framtiden. När jag tittar ut över bygden där jag bor ser jag ett landskap där nästan var fjärde röstat på SD.
Så ser det ut.
Och den förda politiken har skapat detta.
