Ledare: Främlingar på bussen

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är inte någonting att klaga på att det är många i bussen, inte om varje person sitter på en plats. Men nu är det lite konstigt, ganska många sätter sig på ett säte och sätter väskan bredvid på det andra sätet. Halva bussen kan alltså vara full men alla platserna är upptagna. En del sätter sig ytterst och väskan på insidan, ännu en distansmarkering. 

Egentligen avskyr jag att vara framfusig, men inför att behöva stå hela vägen in till Lindesberg, på delvis kurvig väg och med inte allt för pigga ben, så ställer jag mig vid något säte och blänger på deras väska, och när det inte hjälper så brukar jag fråga: "Är det ledigt här?" För det mesta grymtar de något och tar väskan i knäet, så att jag kan sätta mig. Jag är noga med att säga "Tack!" Men det har också förekommit att de inte låtsas om något och bara tittar ut genom fönstret. Inte schyst beteende! 

En del, mest äldre, kommenterar medan de tar bort väskan: "Man vill ju inte sitta bredvid vem som helst". Det är ju bra att de känner på sig att det inte är riktigt okej beteende, men lite skrämmande samtidigt. Vilka är "vem som helst?" Och varför har det blivit så skrämmande att sitta bredvid en främling? Speciellt en som inte kommer från Sverige. Det är inte bra att samhället har blivit så: vi och dem, de andra, de främmande. 

Under många morgnar och eftermiddagar i bussarna har jag lärt känna många personer. Jag är inte en som leker "Främlingar på bussen," om jag inte är väldigt trött, det händer. Det är verkligen roligt att prata med "främlingar", höra var de kommer ifrån, vad de har gjort, vad de vill göra i Sverige. Och berätta lite om hur det fungerar i samhället här. Det finns så många oskrivna regler om hur man är mot varandra i Sverige, för hur ska de veta? När andra bara blänger ogillande, hur kan personen veta att det är för att han pratar för högt, att det är vanligt här att prata tystare. Eller att någon kan vara rädd för en kvinna i burka (svart heltäckande klädnad med nät för ögonen), att de är rädda för kläderna. Och det räcker med att kvinnor har sjal, så blänger svenskar. Kvinnorna är inte farliga, de är bara vanliga kvinnor. "Varför tror svenskar att vi är terrorister?" Jag önskar att jag inte hörde den frågan så ofta. Varför denna rädsla och kylighet? Ibland skäms jag att vara svensk. Speciellt när någon säger nedsättande saker om dem som har kommit hit. Det finns inget att vända tillbaka till. Du kan inte vända tillbaka hem, när hela din stad är sönderbombad. Och jag blir irriterad på brist på hyfs hos svenska ungdomar. Jag fick lära mig att kom en gamling på bussen, skulle jag resa mig så att han/hon fick sitta. Gamla skulle få gå först, barnvagnar skulle man hjälpa upp på bussen. Vilka är det nu för tiden som är hjälpsamma? Svenska ungdomar? Nehej då! Utan de utländska! Som låter gamla gå först in i bussen, hjälper kvinnor med barnvagn, ungdomar som erbjuder sin plats. Tills de lär sig hur svenska ungdomar gör och blir lika okänsliga. Är det något att sträva efter?

Varför ha den här skyddsbubblan omkring sig hela tiden och inte vilja ha kontakt, vara rädd för att sitta bredvid någon? 

Försök att prata med någon som ser främmande ut. Så att främmande inte är skrämmande längre. Och vem vet, du kanske får en vän?