Ja, även här har partiet tappat, över några val från nästan hälften av rösterna till knappt fyra av tio. Men på riksplanet vore det en dröm.
40 procent!
Vad är det borgmästaren gör rätt?
Peter Tschentscher är ingen vild radikal, utan en stillsam doktor i molekylärbiologi, mån om att förvalta sina företrädares förtroende hos väljare och det lokala näringslivet.
Mindre av politisk konflikt, mer av förankrade lösningar.
Nu ska han fortsätta styra staden tillsammans med De gröna.
Är tyska socialdemokratin redo för konstruktiv självkritik, ska man börja analysera hur Tschentscher hanterar denna koalition. För det handlar just om att regera tillsammans med, inte om att förvänta sig ett lydigt stödparti.
De gröna gjorde ett fantastiskt val och har stöd av nära på var fjärde väljare, något som kommer att rucka maktbalansen i den rödgröna koalitionen, men även tidigare har stadens motsvarighet till miljöpartister sagt att Tschentscher – och före honom Olaf Scholz, nu finansminister i Angela Merkels regering – agerat respektfullt och kompromissvilligt.
Det här kan ha flera olika förklaringar.
Att personkemin stämmer.
Att socialdemokraterna vill få så mycket uträttat som möjligt, snarare än att fördriva tiden med bittra revirstrider.
Eller att Tschentscher vårdar De gröna eftersom han ser trenden, att fler än någonsin prioriterar seriösa budskap om att lösa klimatkrisen.
Var tredje ung i Hamburg röstade på De gröna.
Partiet lockade totalt fler väljare än kristdemokrater (CDU), liberaler (FDP) och högerextrema (AfD) tillsammans.
Allt sådant kan ha betydelse.
Men till sist handlar det om Tschentscher drivs av övertygelsen att ett rödgrönt alternativ blir riktigt intressant först när det slutar skämmas för det som är grönt.
Och när den som är röd börjar verka politiskt för det som är grönt.
Hamburgs socialdemokrater har skaffat sig vad moderpartiet saknar. Trovärdighet. Grön trovärdighet. Förmåga att prioritera medborgarnas behov snarare än fossila företags. Flexibilitet att ställa om mentalt, att se potentialen i det nya och därmed faran i det gamla vars motor varit industri, kol och kärnkraft. Vilja att fatta beslut för framtiden.
Socialdemokraterna stretade emot när Hamburgs befolkning år 2013 skulle rösta om att ta över den infrastruktur för energi som under decennier sålts ut till bolag, inte minst Vattenfall. Men när en majoritet faktiskt ställde sig bakom att återföra samhällsviktiga funktioner till det offentliga, tvekade inte socialdemokraterna. Fjärrvärme. Elnät. Gasnät. Staden köpte tillbaka för miljarder, genomförde väljarnas krav.
Socialdemokraterna anpassade sig.
Nej, Hamburgs socialdemokrater är inte mer vänster än andra socialdemokrater. Men de har evolverat från att betrakta miljö- och klimathänsyn som ett suspekt, flummigt särintresse som står i direkt konflikt med sysselsättning. Nu är det inte längre en eftergift för att säkra alliansen med De gröna. Det har blivit socialdemokrati. Att ställa om Hamburg, att förbereda staden på den nya ordning som kommer.
Det blev på ett sätt dyrt att häva alla privatiseringar efter folkomröstningen, men för vanligt folk har priserna sjunkit, samtidigt som politikerna nu igen har kontroll över fundamentala delar som krävs för att kunna ställa om från smutsigt till rent.
SPD kunde ha suckat sig genom processen.
SPD har i stället omfamnat den.
Och lär sig saker.
Som att smart klimatpolitik är ett väldigt starkt argument för socialdemokrater som vill kunna övertyga väljare om att socialdemokrater faktiskt behövs när Tyskland ska uppdateras.
Det slår gnistor om kombinationen mellan gröna visioner och socialdemokratins pragmatiska reflex.
Hamburg har fler laddstationer för elbilar än någon annan tysk stad.
Hamburg är den första stad i Tyskland som fattat ett juridiskt bindande beslut om att senast 2030 ha halverat sina utsläpp av koldioxid (jämfört med 1990), och då ska man dessutom ha fasat ut kolkraften.
Hamburg vill börja stänga ner Vattenfalls gigantiska kraftvärmeverk Moorburg långt innan 2038, statens deadline för avveckling.
Det är Tschentscher som har tröttnat på att det bränns stenkol vid Elbes strand. Han vill satsa på förnyelsebart (i ett första skede även fossilgas). Han tar fasta på att det är realistiskt. Vissa dagar är redan Moorburg avstängt eftersom vindkraft gör anläggningen olönsam – och till en exceptionellt usel investering för svenska skattebetalare. Tschentscher säger att ”fräscha idéer” är nödvändiga för en ”modern stad”.
Ja, det här är socialdemokrati.
För dig som luttrad svensk (Vattenfall, Arlanda, flygsubventioner, förkrympt klimatbudget, anpassning till bilindustrin…) kan det framstå som utopiskt, att det just nu finns en ledande socialdemokrat i Hamburg som vill befria staden från utsläpp i stället för att marginalisera sin gröna partner, i stället för att söka sig ut mot konservativ skräckpropaganda om att invandrare snart får allt att kollapsa.
Men så är det.
Tschentscher erbjuder hopp.
Det förhindrar att hans parti blir helt irrelevant bland Greta-generationen.
Samtidigt har borgmästaren en agenda som bevarar socialdemokratins kärna. Gratis förskola, bostäder som folk har råd med.
Det är inte bara han som lär sig saker.
Nu väntar ännu en mandatperiod där De gröna dagligen förhandlar med ett rättviseperspektiv, som partiet kommer att ha nytta av för att bli ett alternativ för alla tyskar, även för landsbygden och äldre och traditionella.
”Om de gröna vill ena dessa grupper, måste man även fokusera på sociala frågor. Som hur vi ska betala – och vem som ska betala – för omställningen från smutsig till ren energi, från fossila till elbilar. Är det personerna som lever i områden som är beroende av kolbranschen? Eller är det personerna som kör dieselbilar?” skrev nyligen Anna Lehmann, redaktör på dagstidningen Die Tageszeitung.
Röd möter grön.
Det kan bli något mer, för båda parter.
Tysklands socialdemokrati är tilltagande entusiastisk över det som sker i Hamburg.
Sveriges socialdemokrati borde vara minst lika nyfiken.
