Stuckler och Basu fortsätter:
”Du minns nog inte att du anmälde dig, men du blev värvad i december 2007 när den stora finanskrisen började. Försöket reglerades varken av informerat samtycke eller medicinsk säkerhet. Och det är inte läkare eller sjuksköterskor som har skött behandlingen, utan den har i stället styrts av politiker, ekonomer och finansministrar.”
Bokens titel är ingen spektakulär överdrift, den förklarar exakt vad det handlar om. Regeringar som väljer att möta kris med åtstramning skadar därmed sina medborgare. Regeringar som väljer att möta kris med investeringar, konstruktiva stimulanspaket och sociala insatser stärker istället sina medborgare.
Det här vet vi ju redan. Men att läsa Stuckler och Basu är att ladda sitt batteri med fler argument, med stärkt övertygelse. De gör det till synes enkla att utgå från människans behov och tillvaro snarare än ett begränsat nationalekonomiskt teoribygge. Människan är ingen matematisk formel. Hon känner, är frisk eller sjuk, hon är den verklighet som politiken formar, och när den senare sviker blir hennes liv sämre. I värsta fall tar det slut.
Det är som att dra en djup inandning efter ett dyk. Så här ska ekonomi debatteras. Människan som givet centrum. Äntligen syre, äntligen en analys som trovärdigt kopplar samman makro med mikro, faktiska beslut med dess faktiska konsekvenser.
Boken är en ny Jämlikhetsanden, men ännu mer drabbande, för deras gemensamma forskning – Stuckler forskar vid bland annat Oxford i Storbritannien medan Basu är lektor i medicin och epidemiologi vid Stanford – dokumenterar att en ojämlik politik är en dödlig politik. Dessutom driver de en tydlig tes, en frågeställning som förhoppningsvis kommer att ligga tung över svensk valrörelse, som kan skära sig genom begrepp som ”reformutrymme” och ”ordning och reda” gällande statens finanser:
”Har vi råd att betala för sociala skyddsnät − för vård, satsningar på psykisk hälsa, matkuponger och bostäder − när vi har en stor statsskuld?”
Nej, svarar högerpartier. Vi har inte råd. Enda sättet är att minska välfärden, framöver ska stat och individ dela ansvaret för individens välmående. Kommer en krona in kan inte två betalas ut. Sunt förnuft, applicera samma grundtanke som du har i din egen hushållsekonomi.
Ja, vi måste ha råd, svarar den vänster som fortsatt är vänster. Annars riskeras ännu värre underskott när tillväxten minskar, sett till strikt nationalekonomi.
”Resultaten av vår forskning visar att stimulansåtgärder i form av vissa satsningar på folkhälsa faktiskt hjälper till att minska skulden genom att stimulera till ny ekonomisk tillväxt”, svarar Stuckler och Basu.
Folkhälsa!
Så skönt att läsa.
Så befriande – och nödvändigt.
Det är väl i detta som vänstern ska bottna, i en sådan problemformulering, i empirisk forskning som visar att åtstramningspolitik otvetydigt dränerar folkhälsan. Arbetslöshet blir till otrygghet som kan bli till depression, missbruk, stressrelaterade sjukdomar och självmord. Ett samhälle som skär för att spara låter det ske. Ett samhälle som stimulerar för att växa – och spara – förhindrar det.
Politik är våra kroppar. Där börjar och slutar politiken, i Sverige och i varje land. Katrine Kielos skriver, hon har ett förord före förordet:
”Kroppar som arbetar, kroppar som vårdar, kroppar som föds, dör och behöver hjälp. Utan den mänskliga kroppen skulle det inte finnas någon ekonomi. Kroppen är den mest grundläggande pusselbiten för allt vi kallar tillväxt och ekonomisk utveckling.”
I fredagens Dagens ETC skrev Kajsa Ekis Ekman om Grekland. När talade vi senast om grekernas kroppar? Annat än i termer av att de borde producera mer och jobba längre. Det är ett förvridet perspektiv.
Grekland är grekerna.
Som drabbats av fördubblat antal hiv-infektioner.
Som har en ungdomsarbetslöshet som är astronomisk (65 procent).
Som graviterar mot extrem fattigdom (var tionde).
Som tvingas till hemlöshet (ökat med 25 procent sedan 2009).
Samhällskroppen är deras vävnad, ingenting annat, och nu är den kroppen angripen och utsatt.
Förra våren intervjuade jag en sjuksköterska i Stockholm. Jag ville veta mer om hennes arbete på en akutavdelning, om skiftarbetet och splittrade semestrar och eskalerande sparkrav. Hon kände av den negativa utvecklingen, även efter arbetsdagens slut. Stress, dåligt humör, trötthet, hjärtklappning. ”Det finns också en risk för att bli cynisk på jobbet, att empatin kan minska, som ett självförsvar”, sa hon. ”Den frustration och oro som byggs upp är kopiös."
Det är kanske så vi ska formulera kravet inför valet, till partierna. Ser ni våra kroppar? Kommer er politik att göra oss starkare? Eller kommer den att hota inte bara vår livskvalitet utan även våra liv, ner till själva existensen?
