Varför involverar sig ungdomar i destruktiva handlingar och kriminalitet? En fråga som alltid ges samma (icke-)svar: Fler poliser! Den överbudspolitik om antalet nya poliser som pågår nu överskuggar både frågan "Varför?" och polisens frågor om lön, myndighetens organisering och arbetsvillkor. Ska de nya poliserna ligga kvar på samma lönenivåer som nu, med samma polisorganisation under samma arbetsvillkor?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men åter till frågan om varför ungdomar involverar sig i destruktiva handlingar och kriminalitet? För att inte hemfalla åt löst tyckande söker jag mig till forskningen för svar, i det här fallet den som presenteras i "Metodhandbok för samverkan mot social oro", ett projekt inom polisen som har finansierats med EU-medel från Europeiska integrationsfonden.
Precis som artikelförfattarna till "Hårdare tag räcker inte – det krävs social rättvisa" (SVD 10/9) konstaterar man i metodboken att orsakerna är flera. Metodboken kopplar dessa orsaker till vad man kallar tre preventionsnivåer: strukturell, situationell och social. Om den strukturella nivån, dit samhället i stort och lokalsamhället hör, och den prevention som krävs här skriver polisen:
"Politiker måste ta beslut och arbeta för att motverka segregation och förbättra människors levnadsförhållanden. Åtgärder krävs som ökar människors möjligheter till arbete och utbildning, förbättrad vård, barnomsorg och fritidsverksamhet, och därmed minskar människors utsatthet för socioekonomisk stress."
Men medan vi vet att den sociala orättvisan både ökar och är en orsak till social oro är det enda svar som politikerna ger löften om fler poliser. Jag vill inte förringa polisers kompetens men att 200 eller till och med 2 000 nya poliser (som regeringen respektive Moderaterna föreslår) skulle öka "människors möjligheter till arbete och utbildning, förbättrad vård, barnomsorg och fritidsverksamhet" är att kräva väl mycket av en redan ansträngd poliskår.
Varför då denna ovilja hos politiker att angripa roten till problemet? Lite längre fram i metodboken läser jag om normsystem och hur de påverkar "de flesta individer och samhällsgrupper". Det i dag dominerande normsystemet "bygger på föreställningar om materiella och monetära framgångar". Man konstaterar nyktert vidare att "det långt ifrån alla som har de förutsättningar och legitima medel som krävs för att uppnå dessa normsystem." I skillnaden mellan det dominerande normsystemet och människors möjligheter att uppnå de samhälleligt dominerande målen för tillvaron uppstår den situation där vissa individer som saknar samhälleligt accepterade medel i stället väljer andra medel för att nå de av samhället påbjudna målen.
För att skapa en reell förändring av de problem som social orättvisa skapar för både individer och samhället skulle det krävas en annan samhällsordning. En ordning med ett normsystem som bygger på föreställningen om allas rätt till materiella omständigheter som möjliggör realiserandet av vår fulla potential och frihet. Men en sådan ordning tillhör i dag det politiskt omöjliga och politikernas svar blir i stället att populistiskt lova fler poliser för att gjuta olja på de vågor som kommer att fortsätta att bölja så länge de vindar som piskar upp dem finns kvar.
Trots idoga försök från höger att hävda något annat, är föreställningen om materiell och monetär framgång den samhälleligt rådande ideologi som producerar ett normerande ideal. Född i mitten av 1970-talet är det också detta jag minns och har formats av, såväl ifråga om den opinionsbildning som dominerade under mina skolår som de samhälleliga förändringar i linje med dessa som började implementeras av borgerliga (och socialdemokratiska) regeringar några år senare. Nu måste andra vindar blåsa och en politik som strävar efter social rättvisa formas – en politik som möjliggör realiserandet av allas vår fulla potential och frihet. Precis som det framgår av polisens "Metodhandbok för samverkan mot social oro".
