Egentligen är det förstås också en fråga om vad man mäter. Vanligen mäts avståndet från den genomsnittliga havsytan till bergets topp. Man kan också mäta från bergets fot till dess topp. Eller från jordens medelpunkt till toppen. Mount Everest är bara världens högsta berg om man mäter på det förstnämnda sättet.
Det här med vad man mäter är såväl en filosofisk som reellt praktiskt fråga. Det handlar om vilken världsbild man har, vilka normer som gäller, vad som enklast kan mätas. Så är det med berg. Så är det med ekonomi, välfärd och olika index – Human Development Index, Happy Planet Index eller någon form av lyckoindex. Det vi mest mäter är ekonomisk tillväxt. Det är olyckligt. Än värre är att vi gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt.
Så här i Nobeltider kan det vara lämpligt att hänvisa till en som fått ekonomipriset till Nobels minne. Joseph Stiglitz skriver i The Guardian att vårt sätt att mäta ekonomisk tillväxt utgör en del av klimatkrisen. Han meddelar är att vi måste hitta ett sätt att mäta "hållbar tillväxt" eftersom "vi strävar efter det vi mäter". Och nu skiljer vi inte på det som är hållbart och det som är direkt skadligt för planet och människa. Skit samma om det är olja eller solceller – bara det genererar tillväxt.
Det må vara så som Stiglitz säger att vi med någon sorts ogenomtänkt automatik strävar efter sådant som vi mäter. Men reella förändringar sker nog inte bara genom att vi mäter något annat. Förändringar kan ske först när vi gör oss oberoende av sådant vi idag mäter. Så länge system och strukturer är beroende av ekonomisk tillväxt så lär det, vad vi än mäter, bli det som styr investeringar, beslut och målsättningar. Och “hållbar tillväxt” har numera till och med Johan Rockström börjat tvivla på. Något är på väg att hända i såväl ekonomers som klimatdebattörers hjärnor. Det tog tid!
En av årets mottagare av ekonomipriset till Nobels minne är Esther Duflo. Hennes forskning kretsar kring fattigdom, hur människor fastnar i system som fråntar dem möjligheten till drägligt liv och livskvalitet. Hennes slutsats är att det är ett slöseri med tid att försöka höja ett lands tillväxt. Istället bör man analysera och sträva efter att förbättra människors liv i vardagen. Dagens Nyheter, av alla tidningar, meddelar lakoniskt, och kanske med rodnande kinder, att “hennes uppmaning gäller beslutfattare i både rika och fattiga ekonomier”. Lite som att svära i tillväxtkyrkan.
Duflos uppmaning är så självklar, om än så kontroversiell: Fråga inte hur vi får mest ekonomisk tillväxt, utan hur vi får bättre liv. Får vi bättre liv om vi konsumerar mer av kortlivade varor i allt snabbare takt för att upprätthålla tillväxten? Är det rimligt att politikens mål är att skapa mer arbete istället för att skapa bättre liv? Ska musikskolan motiveras med att den ger ekonomisk tillväxt eller för att den är bra för människor?
Således: Ska vi sträva efter ökad BNP eller ska vi sträva efter bättre liv? Frågan är, som sagt, såväl filosofisk som realpolitisk. Strävar vi efter tillväxt blir vi systemets fångar, strävar vi efter bättre liv blir systemet vårt verktyg. Det är en viss skillnad.
Frågan är – och den är minst sagt problematisk: Hur befriar vi oss från behovet av ekonomisk tillväxt? Der kräver ett nytt ekonomiskt systemtänkande. Den globaliserade sentida kapitalismen ligger då illa till. Övergången till ett icke-tillväxtkrävande system kan bli struligt. Åtminstone om vi vill att det ska ske i demokratiska former och med social anständighet. Det är om detta vi borde tala. Hur ska vi befrias från tillväxtens strupgrepp?
När Greta Thunberg höll sitt tal i FN så uppskattades det av de flesta som engagerar sig i klimatfrågan. Det citerades på ledarsidor. Inte minst det nu klassiska: How dare you? Men det känsligaste i hennes tal var det få som ville ta till sig. Det där med att tron på evig ekonomisk tillväxt är en saga, en fantasi. Och det är där vi har pudelns kärna. Spjutet in i de strukturer, system och normer vi byggt upp och som gett oss så mycket gott under så många år men som nu är på väg att bli en strypsnara. De flesta vet att den som stryps, och får syrebrist, kan uppleva en euforisk känsla. Men fortsätter man så dör man. Av det bör vi lära.
Bertil rabblar gärna upp siffror för höjden på bergen. Politiker rabblar upp sitt tillväxtmantra. Båda visar sig vara lika enfaldiga. Med den skillnaden att Bertils rabblande varit ofarligt om än felaktigt.
