All teknik finns, alla pengar finns, det folkliga stödet finns och ändå går det åt fel håll. Och nej, nu tänker jag inte på politiker som dansar vid bensinpumpen när priset subventionerats ner med två kronor.

Eller om tyska företaget Cementa som kräver nya uppskov med den omställning de inte alls vill göra.

Eller om det saudiska Preem som nu ska öka sina utsläpp med ”biobränsle” som argument.

Det här är exempel som gör en förbannad och envis i motstånd, det är pepp för att organisera motstånd och göra tvärtom. Men så får jag ett material om den senaste IPCC-­rapporten från FN som i all sin enkelhet är ett monumentalt avslöjande.

På brinken av katastrofen lägger stora företag, deras lobbyister och därmed deras politiker sin kraft på att ändra den sammanfattning av läget och åtgärderna som krävs enligt IPCC. 

Det är ju en gammal berättelse, IPCC består av forskare från hela världen, men de slutsatser som sedan presenteras bygger inte på forskningens råa fakta och förslag utan på en förhandling där forskare tvingas se på hur det som måste göras, förvandlas till något som bör göras i andra versionen, för att sedan i den tredje omskrivas till vad som kanske ska göras och så i slutdokumentet bli förslag utan krav.

Ja, FN:s generalsekreterare kan hålla tal där han konstaterar att det är brottsligt att inte agera, att öka fossil utvinning är vanvett, han har läst hela rapporten, alla två tusen sidorna men all den forskningen betyder lite eftersom lobbyister och politiker skrivit själva sammanfattningen, The summary for policymakers, den som all media läser och utgår ifrån och det skrämmande är allt som tagits bort.

Det här vet vi genom att en tidigare version av sammanfattningen via visselblåsare (Scientific rebellion) spridits. I alternativa medier har sedan ursprungstexten ställts mot slutdokumentet och det avslöjande är ju vad som tagit bort.

Nämligen allt som kostar de stora företagen miljarder.

Ordet kött är borta.

Orden om att stoppa kolgruvor och nya oljekällor är borta.

Ordet egenintresse om de krafter som bromsar omställningen är borta, vilket ju är ett fantastisk bevis på att egenintresset styr.

Kritik mot övertro på ny teknik är borta.

Kritik mot koldioxidlagring som lösning är borta.

Kritik mot den rikaste procentens ansvar är mildrat.

Kritik av tesen att ”stegvisa förändringar” skulle klara klimatkrisen är borta.

Lobbyisterna har gjort sitt jobb, sammanfattningen som sprids till världens media och politiker är ett dokument som alla de andra som världens ”ansvarsfulla” diskuterat de senaste 30 åren.

Ingen förändring, ingen omställning – bara ord om att ”alla tillsammans” ska göra det som måste göras och så en envis bortförklaring av det faktum att läget är akut, vi har bara några år på oss att ändra politiken, men de som äger världen (det vill säga energin och bankerna) planerar inte någon förändring alls utom möjligen en biff mindre i veckan.

Samtidigt, i själva forskartexterna finns en motsatt berättelse. Om hur bråttom det är, om hur mycket förstörelsen kommer kosta världen, om hur billigt det är att agera nu och om den revolution och förändring av vår vardag, ja befrielse, som bara ligger några år framför oss.

Om världen agerar.

Det är då man kan drabbas av förtvivlan.

Varför i all världen låter världens mäktiga ägare och deras politiker jorden förstöras? Varför går man med stela nackar och raka ryggar rakt in i en dystopi som de själva tror inte ska drabba just dem, bara väldigt många andra.

Förtvivlan är att inse att de helt enkelt inte bryr sig.

Världens energimäktiga, världens finans­kapitalister, beter sig som Putin, sittande vid ett jättebord utan några människor.

Men det är när man förlorat hopp och tro på att de som har makten att snabbt förändra energipolitiken, matkrisen, skogskrisen kommer göra det som man också blir fri att agera tvärtom.

Ju mer jag pratar klimat, desto mer ser jag att den enda förändringen som sker är den som sker lokalt. Omställningen är inte nationell, den finns inte på statsministerns bord eller budget, den finns bara i vad människor gör lokalt och det är då alla dessa texter, fördrag och avtal faller samman och blir till ointressanta manipulationer från en liten krets rätt tokiga människor.

Kalla dem vad du vill. Makten. ­Eliten. Oligarkerna. Ägarna.

En enda solcell gör mer nytta än alla deras manipulationer.

En enda cyklist gör mer nytta än alla falska löften.

I de flesta kommuner lägger man omkring 3 000 kronor per invånare för att asfaltera mera mark.

I samma kommuner lägger man en hundring per invånare på hållbarhet och miljö.

Men det som räddar världen är inte deras pengar.

Det är vad vi gör.

Vad jag gör.

Här.

Och nu.

Alla ska vi i jorden.

Frågan är vad vi gör innan dess.