Denna höger tycks omöjligen kunna ta in att Björklund faktiskt resonerar helt logiskt när han säger nej till en Kristerssonledd regering. Björklund lyfter fram det matematiska förhållande som de flesta vid det här laget tycks ha glömt eller valt att förtränga: Valet resulterade i att Alliansen fick ett mandat mindre än de rödgröna. 144 mot 143. 

Det betyder att Åkesson vecka efter vecka har möjligheter att fälla en Kristerssonregering. SD har ett tydligt ultimatum: Minska invandringen – annars inget stöd från oss. Men en förbittrad höger kan uppenbarligen inte ta in detta svala och logiska resonemang från Liberalernas partiledare.

När det gäller amerikansk politik talas det ju ständigt om polariseringen, den mäktiga kraft som gör att människor målar upp nidbilder av sina motståndare. Men vi har en hel del av detta även i Sverige, även om det inte kan jämföras med situationen i USA. President Trump förklarade under en presskonferens nyligen att en journalist på CNN är ”folkets fiende.” Så släpps demoniseringens alla krafter släpps lösa. 

Jag är ibland skeptisk till det ymniga användandet av ordet ”polarisering” – så länge det inte åtföljs av en analys av varför de förbittrade motsättningarna uppstår. För att förstå det kan man gå till den amerikanske statsvetare, Nolan McCarty, som nyligen besökte Sverige. Han menar att de hätska motsättningarna har en lång historia i USA och går tillbaka till sjuttiotalet för att förstå den. Det republikanska partiet tog då ett väldigt kliv åt höger – mot det nyliberala hållet – och det startade polariseringen. Den politik det resulterade i har kommit att öka klyftorna mellan fattiga och rika allt våldsammare under de senaste årtiondena. ”Således leder polarisering till mer ojämlikhet och mer ojämlikhet leder till mer polarisering.”, konstaterar McCarty och fortsätter med att säga att ökad ojämlikhet stärker ”den relativa betydelsen av rika medborgares finansiering av valkampanjer.”

Den som vill göra något åt den så kallade polariseringen kan därför inte nöja sig med att uppmana alla att vara snälla i debatterna. Något mer måste till: Social utjämning. Ett par andra amerikanska forskare skrev för några år sedan boken ”Democracy in America?”. Martin Gilens och Benjamin Page konstaterar där att den ”genomsnittlige amerikanen har mycket litet eller inget inflytande över den federala regeringspolitiken.” De bygger slutsatsen på omfattande analyser där jämförelser görs med vad amerikanska folket anser om saker och ting i samhället och de beslut som sedan fattas, eller inte fattas av kongressen. De är själva smått chockade över undersökningens utfall: Vanligt folk har inget att säga till om.

Det finns klara och permanenta folkliga majoriteter i USA för att minska ojämlikheten, stärka det sociala skyddsnätet, satsa på skolor och infrastruktur, beskatta höginkomsttagare. Problemet är att dessa opinioner, denna folkvilja, enligt Gilens och Page helt enkelt ”omintetgörs” av mäktiga lobby- och bolagsintressen och av en Högsta domstol som sätter grimma på demokratin. De går igenom rader av miljardärer och multimiljonärer som pumpar in pengar i partiernas kampanjer och bilden är fullkomligt förskräckande.

En ond cirkel uppstår. Vanmakt för de många och ökad makt för de få leder till politisk apati plus våldsam demonisering av motståndare hos en krympande skara partiaktivister.

Även i Sverige har vi sett hur lobbying och pengar från starka intressen styr alltmer av debatten. Trots att även en majoritet av de borgerliga väljarna vill ha begränsningar av vinster i välfärden så blir det inga sådana: Näringslivet har lobbat på så starkt att de borgerliga partiledarna, inklusive SD:s ledning, inte vågar företräda sina väljares åsikt i frågan.

Någon gång på åttiotalet träffade en nyliberal komet jorden och när den slog ner orsakade den enorma svallvågor över hela planeten – avregleringar, privatiseringar och ökade klassklyftor i första vågen och i den andra en våg av alltmer militant konservatism och idag högerpopulism med tilltagande polarisering som följd.

Också stilleståndet i svensk politik är i sista analysen en följd av det där kometnedslaget: Svensk borgerlighet har på många sätt gått ner sig i en så doktrinär marknadsliberalism att en till synes oöverstiglig klyfta uppstått gentemot socialdemokratin. Ett mer socialliberalt Liberalerna eller Centerpartiet hade i rådande läge kunnat samarbeta med en socialdemokratisk statsminister. Men svallvågorna av den där kometen hindrar dem att ens våga knysta om det. 

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Dalademokraten.