”De arbetsläger som tydligen delar av den svenska författarkåren tror att de snart ska hamna i, är revolutionsromantiska fantasifoster… De statliga institutionerna eller borgerligheten i dess helhet vill inte ha fascisternas lösningar.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Så skriver Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i ytterligare en text där hon påtalar vikten av att vara sansad när man pratar om sina känslor inför en växande högerextremism. Linderborg refererar till ett Facebookinlägg av poeten Athena Farrokhzad, där hon i diktform skrivit om just detta. På ett sätt som tydligen inte är tillräckligt lågmält.
Problemet med Linderborgs argumentation är att den inte riktigt stämmer med verkligheten. Det är inte särskilt länge sedan det fanns arbetsläger i Sverige, vilket Linderborg också nämner i sin roman Mig äger ingen från 2007. Efter det sovjetiska anfallet på Finland sent 1939, härskade kommunistskräcken i hela norra Europa. Därför beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att inrätta så kallade interneringsläger på totalt 14 platser i landet, under ledning av Socialstyrelsen. De fylldes med kommunister, antifascister, alltför radikala socialdemokrater och utlänningar som motsatt sig den nazistiska regimen i Tyskland. Fångarna fick sällan någon motivering till varför de internerats. Placeringen gick heller inte att överklaga.
En av dem som satt i arbetsläger var Valdemar Granberg. Han var annonschef på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, och det var på grund av sitt arbete där som har placerades i Storsienlägret i Norrbotten. I väntan på hans frigivning bodde hans fru och lilla dotter i redaktionshuset. En dag i mars 1940 får Granberg ett samtal. Hans familj och ytterligare tre personer har dödats i ett terrorattentat mot Flamman.
Attentatsmännen är grupp bestående av en journalist på den högerprofilerade Norrbottenskuriren, några officerare från regementet i Boden samt Luleås stadsåklagare. Ingen döms dock för mord i den efterföljande rättsprocessen, utan enbart för skadegörelse. Den journalist som deltagit säger att han rycktes med av den uppjagade stämningen, och att han upplevde att han hade samhällets stöd i att handla som han gjorde. Den känslan hade han fog för. Det här var en tid när det var oproblematiskt för en statsminister att säga att det var ett politiskt mål att göra varje arbetsplats till ett slagfält mot kommunismen.
Numera är förvaltningen inte längre inriktad på att registrera och internera kommunister. Idag är det istället flyktingar som övervakas av Säpo i jakten på terrorister. Det är människor som fått avslag på sin asylansökan som sätts i förvar på obestämd tid. Vår tids slagfält på arbetsplatserna handlar om att hitta och utvisa papperslösa. Ledarskribent efter ledarskribent anser det vara påkallat att jämföra antirasistiska organisationer med nynazister.
I ett sådant läge, där den borgerliga pressen och förvaltningen återigen förenas i sin jakt på specifika grupper, kan antifascismens viktigaste uppgift omöjligt bestå i att vara sansad i sina Facebookstatusar. Det är däremot hög tid att släppa den i Sverige djupt rotade föreställningen om att staten alltid är god.