Det finns två sorters människosmugglare. Men vi låtsas som om det bara finns en sort: skurken, profitören. Därför att något skulle hända om vi pratade om flyktingsmugglare som själva är flyktingar. Som är vänner till våra vänner. Som sitter i fängelse för att de hjälpt sin familj att fly. Om vi påpekade att 50 000 kronor för en resa delat på kanske tio mellanhänder, knappast skapar stora vinster. Något skulle hända om vi skulle se att kaptenen som allt hat nu riktas mot bokstavligen satt i samma båt som de över 800 flyktingarna som drunknade i Medelhavet. Då skulle strukturerna istället framträda liksom den största skurken: EU och gränspolitiken.

För som dissident kan du inte gå till din diktaroriska regim och be om utresetillstånd. Du kan gå till svenska ambassaden och söka visum men så fort de misstänker att du vill söka asyl i Sverige kommer de att neka. Och om du skulle kunna komma med legala dokument skulle Migrationsverket ifrågasätta din utsatthet. I en studie från European Council for Refugees in Exile slås fast att över 90 procent av migranterna har använt irreguljära vägar till Europa. Halva min släkt har använt sig av smugglare på något sätt. Av den enkla anledning som varenda politiker i Europa känner till: vägarna är stängda.

Vi vet att det finns skrupelfria vidriga smugglare. Men låt oss för sanningens skull också prata om de andra. De som själva är flyktingar.  Ett exempel är Hadi Ahmadi, en iransk-irakier. År 2010 blev han dömd för att ha hjälpt 911 asylsökare till Australien.

Låt oss också nämna de som räddar sin familj. I Sverige dömdes nyligen en syrisk man för människosmuggling för att han hade hjälpt familjemedlemmar att ta sig från Tyskland till Sverige.

Den mest kända människosmugglaren i Sverige, Amir Heidari, smugglar av altruistiska och politiska skäl, det har han alltid hävdat. Han är ursprungligen från Iran och har hjälpt tusentals människor att komma till väst. Sammanlagt har han suttit 20 år i fängelse. Det var det värt, säger han till programmet Konflikt i Sveriges Radio, till journalistens förvåning. År 2010 blev han deporterad av svenska myndigheter till Iran trots en uppenbar risk för att utsättas för tortyr. Skulle detta vara ett exempel på det lyxliv som medier hävdat att smugglare lever? Journalisten Per Wirtén har träffat Heidari flertalet gånger, och han har skrivit om hur både han och andra smugglare i Sverige han träffat verkar leva väldigt enkelt. En sliten soffa, nopriga träningskläder, massor av år i fängelse.

Den hårdare lagstiftningen och gränsbevakningen kommer att drabba de utsatta smugglarna. Det är bara att se på Australien vars hårda lagstiftning sätter såväl familjemedlemmar som fattiga indonesiska fiskare i fängelse. Tio av sexton dömda smugglare mellan 2001 och 2006 var själva flyktingar enligt den australienska flyktingrättsorganisationen Refugee Action. År 2010 skärptes lagstiftningen ytterligare och mellan 2008 och 2012 dömdes 228 personer. Endast fem av dessa var organiserade människosmugglare. De andra var fattiga mellanhänder. Forskning visar att de flesta smugglarfallen i domstolarna är ganska lika. Ofta rör det sig om en fattig indonesisk man som fått erbjudande om cirka 4 000 kronor av smugglare för att hjälpa till.

Det är uppenbart att alla människosmugglare inte är onda. Vår politik måste baseras på verkligheten och inte på starka känslor som döljer de riktiga strukturerna.

Om Stefan Löfven och Margot Wallström bara vände en bråkdel av de tillmälen som kastas mot flyktingsmugglare mot EU:s gränspolitik skulle vi komma närmare sanningen. Ord som ”omänsklig”, ”djurisk” och ”hänsynslös” ska framförallt användas mot det system som låter flera tusen årligen dö och begravas i havet. Talar vi om människosmuggling borde i vi i ärlighetens namn också tala om gränspolisen i Sverige som en sorts människosmugglare, fast åt andra hållet, från Nord till Syd. Som med tvång deporterar och därmed försätter irakier, afghaner och iranier i stor fara. För att inte tala om den riktiga människosmuggling som pågick i nästan fyrahundra år i väst – den transatlantiska slavhandeln.

Det är dags att sluta moralisera; en orättvis värld skapar smugglare och profitörer. Men det skapar också solidariska människor som smugglar av altruism.