1910 inställdes demonstrationen, men ett möte hölls på Östra torget. Det var sviterna efter storstrejken som var skälet. Så småningom startade också Huskvarna och Norrahammar sina demonstrationstraditioner. Den livaktiga socialdemokratiska föreningen i Gränna startade demonstrationståg på senare tid. Nu genomförs bara demonstrationer i Jönköping och Norrahammar. Huskvarna nöjer sig med ett möte. 

Visst är det lätt att blicka tillbaka och nostalgiskt uttrycka ”det var bättre förr”.  Eller känna respekt med dem som menar att det är omodernt och borde avvecklas. Jag tror att man hela tiden måste utveckla organisationen. Men samtidigt inse att organisation och politik inte kan skiljas åt. Människor engagerar sig för att de vill uttrycka någonting och vara med för att påverka. Under 50-talet, som inledningsvis präglades av håglöshet och affärer, gick förstamajfirandet kraftigt tillbaka. Bilen hade kommit och på sina håll prövades ”motoriserade” förstamajdemonstrationer. Sedan kom konfliktfrågan kring allas rätt till tjänstepension, ATP. Det ledde till kraftigt uppsving för både förstamajdemonstrationer och politisk aktivitet.

Nu har vi levt i två decennier med en nyliberal dominans i politik och ekonomi. Skattesänkningar, privatiseringar och marknadstänkande har varit i förgrunden. Samtidigt har klyftorna ökat enormt.

I Europas välfärdsstater börjar vi få direkt fattiga människor. De socialdemokratiska eller socialistiska partierna har inte nämnvärt orkat göra motstånd eller presentera alternativ.

Att högerextrema partier i Sverige, Frankrike, Nederländerna med flera länder skördar opinionsframgångar är djupt oroande. Dessa partier saknar politik. Förutom den djupt obehagliga uppfattningen att vi människor är olika värda. I orons och missnöjets spår drar de mest löntagarfientliga partierna till sig arbetarväljare!

Visst var den nyligen avslutade socialdemokratiska partikongressen ett steg i rätt riktning. Ambitionerna om full sysselsättning, ökad jämlikhet och mer resurser till det gemensamma är utmärkta. Men det skulle ha behövts mer och framför allt ett gemensamt europeiskt program för investeringar i utveckling och social rättvisa. De socialdemokratiska partierna borde kunna visa vägen. Om ett sådant program presenterades samtidigt i flera länder skulle socialdemokratin kunna återta initiativet.