BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det påminner mig om ett talesätt både mina föräldrar och många andra politiskt aktiva fick lära sig på 60- och 70-talet. Att om det regnar i Moskva så fäller även de upp paraplyerna – oavsett om de är i Bagdad eller i Stockholm. 

På den tiden inspirerades många socialistiska rörelser i hela världen naivt av Sovjet – både demokratiska krafter och de totalitära. I dag är det annorlunda. Och det enda jag ser som påminner om svunna tider är en pappmugg. På den finns en liten flygbolagslogga – hammaren och skäran. Resten av muggen är sponsrad av Cola-Cola. 

När den här texten kommer ut är det snart första maj och alla från viktigpetter-sossar i kostym till anarkister i svart sluter traditionsenligt upp i demonstrationstågen. 

Kanske är du en av dem som också tågar genom Stockholm. 

Eller så kanske du är en av dem som tänker att den kampen är en vindpust från förr. Från en tid då en amerikansk president från USA aldrig skulle sätta sin fot i Kuba, och Coca-Cola aldrig skulle finnas bredvid hammaren och skäran i Moskva. Och visst har mycket hänt sedan 60-talet.

 Vi behöver inte se till andra sidan haven för att känna förändringen, hur livet har ställts om. I Sverige har det på många sätt förändrats till det bättre. 

Så varför samlar fortfarande första maj så många människor? Är det bara nostalgi? En påminnelse om vad arbetarrörelsen har kunnat åstadkomma? Att vi är nöjda nu, egentligen? Jag tror vi är långt därifrån. 

I Sverige ökar klyftorna mellan fattiga och rika mer än i något annat land i Europa. I Sverige straffas du och blir sparkad om du för facklig kamp för rätten att överleva ditt livsfarliga jobb. 

I Sverige är inte första maj ett nostalgiskt minne. I alla fall inte om du är en av de många som varje dag upplever konsekvenserna av diskriminering på arbetsmarknaden, tuffa villkor inom vården eller som gått flera år som papperslös i väntan på Migrationsverkets femte avslag, fast du redan går i nionde klass och pratar flytande svenska. 

I Sverige beror din livslängd på din bostadsort och klasstillhörighet. I Sverige är inte ojämlikhet en vindpust från förr. Det är en begynnande storm, och vi står mitt i den. 

Men den stormen känner inte jag i dag. Jag har landat i Kuba och tittar på deras första maj-parad i Havanna. Det är 30 grader och tiden står still. Det har den gjort länge nu. Men det börjar sakta röra på sig. Med byggkranar, turism och Obama på besök. Förändringen går snabbt nu.

Och kanske är jag inte alls på Revolutionstorget på första maj. Kanske är jag på den mest turistutsatta stranden i Varadero. Njuter av en drink som serveras av någon som tjänar lika mycket i månaden som jag gör av med på en dag i Kuba. Och kanske orkar jag inte riktigt tänka mer på det just i dag. Men så länge den tärande ojämlikheten växer så är första maj en bra påminnelse. En påminnelse om att våra rättigheter inte är något att ta för givet, och att vi har många före oss att tacka för mycket. Låt oss tänka på det, kanske gå med i ett demonstrationståg, men framför allt ge dem efter oss en anledning att känna samma tacksamhet i framtiden. Både i Havanna, Stockholm och Moskva.