Räkna upp för er själva hur många av Nobelpristagare i fred och litteratur ni kommer på. Försök sedan nämna några som fått ekonomipriset, och exakt vad de fått det för. Nej, jag tänkte väl det. Inte konstigt när motiveringarna har sett ut så här: ”X får priset för hans analys av intertemporala avvägningar i makroekonomisk politik”.

Ekonomipriset är ett underligt Nobelpris – skapat endast för marknaden. Det är inte ens ett Nobelpris, trots att det ofta slarvigt kallas så. Det är Riksbanken som instiftat det för att fira sitt eget 300-årsjubileum, och pengarna kommer också från Riksbanken – exakt varifrån har jag inte lyckats få dem att svara på. Som enda utomstående institution har Riksbanken fått sitt pris godkänt av Vetenskapsakademien, som svor på att det var första och enda gången detta hände. Hm!

Ekonomipriset är, likt fredspriset, extremt tidsbundet. Litteraturen är evig, det är kemin och fysiken också, men tyvärr inte freden och som tur är, inte ekonomin heller. Om fredspriset går att se som ett tecken på det gångna årets moraliska trender, är ekonomipriset ett tecken på vilken kunskap som är användbar för marknaden.

Men det här årets pristagare förtjänar att tittas extra noga på. Han säger nämligen att marknaden bör regleras. Om det nu ändå ska vara kapitalism, låt den styras av en hård och kompromisslös hand – annars går det åt pipan!

Det är budskapet från årets ekonomipristagare, fransmannen Jean Tirole.

Tiroles forskning avtäcker laissez faire-kapitalismens självmotsägelser.

Han undersöker bland annat varför monopol uppstår och bevisar att lämnar man marknader ifred avskaffar de till slut sig själva. Ett fåtal företag får en allt för dominerande ställning. För att marknader ska fungera, behöver de enligt Tirole regleras betydligt mer än idag. I en kommande intervju för SVT talar han om behovet av en grön skatt, och säger att ”om staten inte kan stå emot industrilobbyn är det illavarslande”.

Tirole är nu ingen Piketty direkt, och jämlikhet talar han inte mycket om. Poängen är att få systemet att fungera bättre. Han förespråkar mer avreglering inom vissa sektorer då hans poäng är just att det gäller att avgöra från fall till fall då alla branscher inte är likadana. Intressant är dock att han fått priset särskilt för rekommendationen att finansmarknaderna bör regleras. Priskommittén gör till och med ideologiska uttalanden: ”Politiker skulle vara dumma om de inte lyssnade på hans råd”, säger de. Dessa tecken har synts ända sedan finanskrisen: ”too big to fail” är livsfarligt. Ute är alltså den osynliga handen, nu ber vissa av marknadens förespråkare stater att bestämma över dem och ta i med hårdhandskarna. Andra stretar emot. Vi har hamnat i en av dessa unika epoker då man tydligt kan skönja motsättningen mellan kapitalister och kapitalismen. Å ena sidan företag, som säger: Låt oss göra vad vi vill! Å andra sidan företagens vänner, som säger: Lugna er, om ni inte accepterar regler kommer det att bli krasch igen!

Detta utspelar sig inte som en strid mellan kapitalismen och dess motståndare, utan som en tyst dragkamp mellan de som vill fortsätta tjäna massa pengar nu och de som vill ha möjlighet att tjäna pengar även i framtiden. Och fortfarande har relativt få förändringar skett inom banklagstiftning sedan 2008. Vad bör vänstern göra i denna situation? Vissa skulle säga att vänsterns roll är inte att administrera systemet och skapa en hälsosam kapitalism. Låt den galoppera vidare och förstöra sig själv! Problemet är att kapitalismen inte ”faller” likt en diktatur. Den omvandlas bara, eftersom den inte har ett centralt högkvarter. Även i en situation av fullständigt kaos finns det något att göra pengar på, om inte annat genom rofferi. Byråkratkapitalister går under och ersätts av maffia, entreprenörer ersätts av oligarker – se på Ryssland under 90-talet där klasser av kapitalister kom och gick med en väldig fart för att slutligen hamna i fängelse nästan allihop.

Tyvärr är det klimatet och våra arbeten som ryker först när systemet är så instabilt som idag. Därför måste reglering vara ett delmål även för den politiska vänstern, och här kan idag breda allianser skapas.

Arbetarrörelsen kan också ha nytta av Tirole. En annan av de förställningar han punkterar är den om att chefer måste övervaka de anställda och sporra dem för att öka produktiviteten. Det finns få bevis för detta, menar Tirole, tvärtom har det negativa effekter i det långa loppet. Även betyg kan fungera på det här sättet.

Är detta nytt? Nej. Har inte många sagt detta tidigare? Jo. Men nästa gång ni tar debatten med högern om regleringar eller arbetsgivare om övervakningskameror, glöm då inte att ni har årets Nobelpristagare på er sida.