Min första tanke var att han hade tappat förståndet. Och av döma av reaktionerna verkar de flesta andra också stannat vid den impulsen. Men har du någonsin träffat någon som betett sig mindre rasistiskt efter att ha kallats ond? Min erfarenhet är tvärtom. Och i så fall har Billgren en viktig poäng.

Och än tydligare blir det om jag jämför Billgrens tes med den här valrörelsens absurda fokus på hårdare straff. Den som opponerar sig utpekas som flummig och verklighetsfrånvänd. Trots att det är tvärtom.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter (30/1) beskrev sex professorer i kriminologi hur känslostyrd kriminalpolitik leder fel. De konstaterar: ”En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt.”

Kriminologen Christoffer Carlsson visade det samma i ett debattinlägg i Aftonbladet för några år sedan, där han vände sig mot tron att hårdare tag kan motverka terrorism.

Men vi verkar så inkörda i tron på straff att ingen lyfter blicken. I debatten om Kajsa Ekis Ekmans syn på transkvinnor var det ingen som ifrågasatte det vettiga i att ha segregerade fängelser. Frågan var bara om transkvinnorna skulle sitta i mans- eller kvinnofängelser. Varför är det vettigt att män som begår brott buntas ihop med andra våldsamma män? Vem kommer ut efter straffet? En person med läkt självkänsla som tagit sig ur den skadliga maskuliniteten?

Det är som om vi vill cementera deras identitet.

Varken män eller kvinnor ska väl behöva sitta på fängelser där säkerheten inte är fullständigt garanterad. Den som anser att brottslingar förtjänar kroppsstraff får införa det genom lagändringar. Trots den kantrade debatten måste väl åtminstone en majoritet inse hur jävla barbariskt och kontraproduktivt det skulle vara. Men när vi pratar om män som begått våldsbrott gör vänstern gemensam sak med högern. Bara kvinnor är värda att skyddas. Manliga brottslingar är förtappade och ska förskjutas.

Precis som gamla testamentets syndabock. Då överfördes folkets synder symboliskt till en bock. Sedan fördrevs djuret. Vårt behov av att peka ut skuld och skam hos någon annan för att slippa bära den själv är konstant, men nog känns det mer humant att förskjuta en bock än en människa.

I Annika Sandéns fantastiska bok ”Bödlar” kan du läsa om skammens roll i synen på brott. I inledningen beskriver hon hur hanteringen av brottslighet gick från kompensation/försoning till straff (bland annat dödsstraff) när den svenska kungamakten centraliserades. Införandet av landslagar och nationalstatens framväxt gav fler dödsstraff och alltmer avancerade kroppsstraff även för enklare brott.

Det verkar alltså finnas ett samband mellan auktoritär makt och användandet av brottslingen som syndabock. Även i vår samtid tycker jag mig se det. Sandén beskriver hur straffen i hög grad kom att handla om att förskjuta. Brottslingar märktes till exempel genom brännmärken i ansiktet och/eller förvisades. Det gjorde en återgång i samhället omöjlig. Motsatsen till försoning. Du var för alltid en syndare.

Idag fungerar de allt längre fängelsestraffen på samma sätt, om än mer subtilt. Efter ett tag i fängelse ändras dina sociala färdigheter. Det blir svårare och svårare att återgå i samhället utanför murarna.

I SVT-programmet ”Idévärlden” (28/1) argumenterade Torbjörn Tännsjö för att avskaffa straff. Han menade att de är en kvarleva från den tid Sandén beskriver i sin bok. Vi kallar det för kriminalvård, men straffen får företräde framför vårdandet. Försoningen lyser med sin frånvaro. Tännsjö anser att målet borde vara att den som gör fel inte gör det igen. Först gör man en riskbedömning av hur sannolikt det är att felet kommer återupprepas. Om det behövs spärras personen in. Men bara för att skydda allmänheten tills brottslingen lärt sig att inte göra om felet. När personen bedöms ofarlig släpps hen ut. I värsta fall blir det aldrig. Men inga straff.

I Tännsjös och Billgrens värld kommer vi gå miste om möjligheten att använda brottslingar och rasister som syndabockar. Jag tror att vi alla har behov av att få lägga av oss en del av all den skuld och skam vi bär på. Ska vi ändra kontraproduktiva föreställningar om rasism och brottslighet måste vi hitta alternativ till de mänskliga syndabockarna. Vad det ska vara får gärna vetenskapspersoner undersöka. För en getabock lär inte duga. Getter är inte längre hårdvaluta. Jag kan tänka mig att utse förbränningsmotorn eller Facebook till syndabock. Vad kan du tänka dig? Du får i varje fall inte välja vem.