En motståndsrörelse var född. Förskoleupproret har blivit en nationell rörelse som nu samlar 32 000 förskollärare i upprorets Facebookgrupp.

Det har gått sex år. Frågan är vad som har hänt i landets förskolor under den här tiden. Ingen förbättring alls, enligt förskolläraren Katrin Nörthen som intervjuas i dagens tidning. Inte för att kommunpolitikerna är onda varelser som medvetet vill plåga våra barn i stora barngrupper, utan för att det inte finns pengar.

Det första som hände efter att Förskoleupprorets inledande protest i Örebro var att Alliansregeringen och tog bort (!) det gamla riktmärke som fanns om 15 barn per barngrupp i förskolan och sänkte skatten. ”Siffran har egentligen inte haft någon effekt”, sade Carin Hall, undervisningsråd på Skolverket då. Det var ingen idé att ha ett riktmärke när det ändå inte följdes, tyckte regeringen då. Resultatet av den slopade siffran blev att de riktigt stora grupperna blev ännu fler.

För att stoppa det införde S och MP-regeringen nya riktmärken 2016. För så barn rekommenderas en storlek på 6 till 12 barn per grupp. För större barn bör gruppens storlek ligga på mellan 9 och 15 barn. Sveriges kommuner och landsting sa redan då att det inte kommer att fungera. Om ett statligt riktmärke inte kombineras med statliga pengar så blir det svårt för ekonomiskt pressade kommuner att minska grupperna.

Och mycket riktigt, mer än hälften av landets småbarnsavdelningar har fortfarande mer 12 barn i gruppen. Och mer än hälften av barngrupperna för 4-5-åringar är större än 15 barn. Med sådana siffror går det inte att säga att det har löst sig.

Problemet är som sagt pengarna. Staten har visserligen under några år delat ut ett bidrag till kommuner som minskar barngrupperna. Men det är tillfälliga bidrag som betalas ut årsvis. Sedan måste de sökas igen. Det är svårt att öka bemanningen i förskolan på lång sikt när det inte är säkert att det kommer några pengar nästa år. Och en mindre barngrupp är inte så mycket värd om det inte blir mer personal som ska ta hand om barnen.

När tidningen Kommunalarbetaren granskade kommunernas ansökningar till Skolverket visade det sig att 79 procent av kommunerna minskat barngrupperna genom att skapa fler grupper eller avdelningar på redan befintliga förskolaor. Lekhallar, atlejéer och till och med personalutrymmen har använts för att få plats med fler. Och antalet barn per förskoleanställd är fortfarande är lite drygt fem.

Så förskollärarna i Örebro, och alla vi andra, har all anledning att fortsätta att protestera och att hålla liv i motståndsrörelsen. Deras krav, att maxgränserna för barngruppernas storlekar följs, att det sätts in vikarier när personalen är sjuk och att barn med särskilda behov får de resurser som krävs, är något som vi borde klara av - i anständighetens namn.

I ett Sverige där klyftorna fortsätter att öka blir förskolan allt viktigare. Här kan barn från olika miljöer mötas. Här kan de få bra mat och omsorg oavsett hur det ser ut i familjen. Här kan grunden läggas för en bra skolgång. Ja, till och med de som ropar högst om hårdare tag mot gängkriminaliteten borde förstå värdet av att satsa pengar på förskolan. Här finns chansen att skapa trygga barn så att det inte behövs några långa fängelsestraff och kameraövervakning av offentliga miljöer sedan.

Sverige är på väg in i tuffare ekonomiska tider. Mer än var tredje svensk kommun räknar med att gå med förlust i år, samtidigt som antalet barn och äldre blir fler. Nästan alla kommuner (99 procent) säger enligt SKL att de planerar för effektiviseringar och besparingar. Och trots att regeringen skjuter till 20 miljarder i välfärdspengar i budgeten så saknas det enligt Magdalena Andersson ytterligare 90 miljarder (!) de kommande åren, bara för att hålla välfärden i kommunerna på den nivå som vi har idag. Alltså bra för att se till att barngrupperna inte växer ytterligare.

Att höja kommunalskatten är inget bra alternativ för att rädda förskolan. Den är redan orättvis. De som bor i fattiga kommuner betalar redan idag högre kommunalskatt än invånarna i rika kommuner utan att få mer och bättre service för pengarna. Kommunalskatten är också en platt skatt. Låginkomsttagaren betalar lika mycket per intjänad hundralapp som höginkomsttagaren.

Ansvaret för att rädda förskolan kan alltså inte läggas på varje enskild kommun. Direktören i Danderyd måste bidra till att rädda förskolan i Filipstad. Staten måste via skattesedeln se till att det finns pengar till vår grundläggande välfärd. Varje år. Det är därför ett förskoleuppror är politisk sprängkraft.

Förskoleupproret har fått syskon under de här åren. Nu finns också Fritidshems-, Lärar- och Skolledarupproret. I veckan, den 12-13 oktober går skolmarschen mot nedskärningar i skola och förskola. Vi borde alla vara där.