Jag är född i slutet av 70-talet. På pappret är jag en sen del av Generation X (namnet för generationen födda på 60-talet och främst i USA, men som även sträcker sig till oss födda under 70-talet). Jag och mina kompisar delar mycket erfarenheter med de riktiga X:arna – vi växte också upp med MTV, vetskapen att sex kan döda oss och bittert avundsjuka på den genuina framtidsoptimism vår föräldrageneration kände när de var i vår ålder.
Det är nästan som om baby boomers använde upp all framtidsoptimism för alla generationer framöver – eller så var de bara sista generationen som hade lyxen att omfamna naiviteten som en livsstil – men sen dess har det i alla fall varit en ständig kamp att tro på en bättre framtid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och något som skiljer mig och mina kompisar från de Gen X:are som föddes ett decennium tidigare är just vårt val av domedagsscenario.
För många i Gen X, särskilt amerikaner, var det ständigt närvarande domedagsscenariot under barndomen förstås tanken att se ett olycksbådande svampmoln höja sig över horisonten, vilken dag som helst.
För mig var barndomens domedagsscenario inte atombomben. För mig och mina kompisar innehöll uppväxten istället ständiga varningar om att ozonlagret var på väg att kollapsa på grund av våra kylskåp och att dricksvattnet var på väg att ta slut på grund av vårt duschande.
Idén att vi förstör jorden har alltid varit med mig, och jag har aldrig tvivlat på den. Det kalla kriget försvann till slut in i historieböckerna men hotet mot klimatet har istället gått från varningar till debatt till vetenskapligt faktum, oomstritt och ungefär ett halvt sekel för sent.
Nyligen kom dokumentärfilmen Before the flood. Leonardo DiCaprio åker runt i världen och tittar på klimatförändringarnas konsekvenser. Han pratar också med forskare som spenderat år på att studera klimatförändringarna bara för att avfärdas av okunniga, oljebolagssponsrade politiker.
Därför att den här frågan inte handlar om vetenskap och fakta.
Det är ett av klimatfrågans stora problem, vilket filmen också adresserar; att de som förnekar klimatförändringarna inte behöver vinna någon vetenskaplig debatt för att vinna. Allt de behöver göra är att splittra allmänhetens opinion.
Några andra stora problem för klimatfrågan är:
1. Intersektionalitet. Det går inte att prata om klimathotet utan att också prata om klass. Och kön. Och den rika världen vs den fattiga. Och … Ja, poängen är att det är en mycket mer komplex fråga än någon medelklassamerikan som undrar varför inte alla kan bli veganer. Hade frågan bara handlat om grad av miljömedvetenhet i medelklassen hade vi inte varit här idag.
2. Avsaknad av konsumtionslösning. Hur mycket du än vill handla miljösmart och tänka ekologiskt och allt vad det är så är sanningen ändå denna: Vi kan inte shoppa oss ur klimathotet. Svaret kommer fortfarande vara att sluta överkonsumera, äta mer närproducerat och sluta resa så mycket. Hade svaret handlat om att bara konsumera bättre varor skulle klimatfrågan varit löst igår.
3. Ledarskribenter. För att få något överhuvudtaget att hända i klimatfrågan måste man få människor i främst västvärlden att känna kollektiv skuld. Ett koncept som i princip avskaffats av trygghetsknarkande ledarskribenter, debattörer och politiker i västvärlden eftersom: ”Ja, det är trist att Grönland försvann men sluta skylla ett lands problem på alla länder! Hör du? Inte alla länder!”
I Before the flood påpekas att vi är bortom ”byt glödlampa och rädda världen”-tänket. Vi måste hitta de globala, gemensamma lösningarna. Samtidigt måste vi fortsätta motivera de individuella byta-glödlampan-lösningarna. Men den ena funkar inte utan den andra. Och ingen av dem får känna att det inte spelar någon roll och ge upp.
Striden om klimatfrågan handlar inte om vetenskapliga fakta. Den debatten är redan vunnen. Ändå är striden som återstår inte på något sätt en jämn strid. För kom ihåg; det enda de som förnekar klimatförändringarna behöver göra är att splittra den allmänna opinionen.
Det visar om inget annat hur fel filmer som Independence day har, där världen kommer samman för att avvärja ett hot mot vår existens. Istället för Bill Pullman i flyguniform får vi nöja oss med scener som i Before the flood där den ena sidan, låt oss kalla dem de vita hattarna, har hela forskarvärlden, påven, Elon Musk och sanningen på sin sida. Medan de svarta hattarna har de giriga oljebolagen, Glenn Beck och det republikanska partiet på sin. Och de svarta hattarna vinner.
