Folk har under en längre tidfrågat mig vad som har hänt med förortsrörelsen. Undrat om den fortfarande existerar. Jag haraldrig tvekat när jag svarat jakande på den frågan.

Ännu mindre tveksam blir jag när jag ser den organisering och de initiativ som i dag sker lokalt av förortsbor. Både Megafonen och den rörelse som vi är en del av har aldrig existerat i sådan omfattning som den gör i dag. 

När vi i Megafonen startade vårt lokala arbete i Husby hade vi inga förebilder eller andra exempel att se upp till inom det svenska civilsamhället. Inga svenska politiker, aktivister eller kulturarbetare som vi kunde identifiera oss med. Vi kunde inte relatera till de perspektiv och åsikter som representerades i offentligheten, på kulturscenen eller i tv-rutan. Orden förort, ungdomar, självorganisering och social rättvisa hade inte tidigare existerat i samma andetag. 

Våra tankar och åsikter lät sig formuleras i hemlighet, för att vi hade lärt oss att inte vara stolta över vilka vi var. I orten var det inte heller ballt att engagera sig och våga tro på sig själv. Du skulle helst inte göra politiska analyser, använda poetiska eller svåra ord.  

Jag minns hur jag under mina tonår kände att jag var tvungen att smyga med mina betyg och drömmar. Men vi var några som hittade varandra, som började bekräfta oss själva i nya sammanhang. Vi byggde upp oss själva, utbytte tankar och gav varandra det stöd som behövdes för att förstå oss själva bättre, och för att utmana våra rädslor och de hinder som fanns omkring oss.

Vi förstod behovet av att skapa egna plattformar, strukturer och verksamheter som tillät oss att utvecklas intellektuellt, socialt, mentalt och som likvärdiga medborgare. Vi agerade utifrån våra erfarenheter, våra föräldrars, vänners, och den situation som begränsade oss och vår möjlighet att leva värdiga liv.

Vi förstod att det som saknats var berättelserna, erfarenheterna, perspektiven som vi i förorten kunde relatera till. 

Under de senaste månaderna har ett kulturinitiativ tagits av folk från förorten. Initiativet Stockholms Förenade Förorter har tagit den svenska poesin och kulturscenen med storm. Efter att eventet arrangerats i fyra olika stadsdelar med fullsatta lokaler, var det slutfinal i Skärholmen där representanter utsågs till de svenska mästerskapen i Poetry slam. 

När det sedan var dags för SM-final skrevs det svensk historia. Simon Matiwos från Husby knep förstaplatsen framför sin lagkamrat Elise Ekmen, båda representanter från Stockholms Förenade Förorter som också säkrade segern som bästa lag.

Precis som vi i Megafonen strävade efter att skapa egna strukturer i vilka vi kunde stärka oss själva med bildning, fick jag en nostalgisk känsla när jag fick möjligheten att uppleva det som Förenade Förorter hade lyckats med. Övertygelsen dessa personer har, deras mod att våga göra sin grej, ta makten över ordet och platsen. Framför allt att inspirera, bilda och organisera människor som tidigare inte känt att poesi och kultur var något för dem. 

För mig är Förenade Förorter ett praktexempel på hur rörelsen lever vidare, hur den breder ut sig genom andra former och uttryck och blir mer medveten. Nu var det den annars homogena kultur- och poesiscenens tur att känna den kraft och talang som finns undangömd i våra svenska förorter. 

Att vinnaren av SM i Poetry slam dessutom är en tidigare Megafonenmedlem gjorde mig inte mindre stolt, utan tvärtom stärker det min övertygelse om att det arbete som vi påbörjade, och som hatats av många makthavare, bär frukt. Om inte för dem så åtminstone för oss själva.