Det borde inte vara en överraskning men ändå diskuterar vi nu ett valresultat där framgångar för rödgröna och feminister inte är i närheten för framgångarna för rasister. Visst, alliansen är körd, Reinfeldt och Moderaterna får storstryk av de väljare som drabbats av politiken. Att Reinfeldt avgår redan på valnatten är logiskt. När ett regeringsparti förlorar så stort trots allt tal om ”ekonomisk framgång” är det ett misslyckande för den nyliberala politiken.

Men samtidigt... Sverige har blivit ett ”normalt” EU-land där Sverigedemokraterna – ett stort borgerligt parti med en politik för ökade motsättningar och nyliberal ekonomisk nationell politik: SD stöder alliansen i alla grundläggande ekonomiska frågor – fått makten att styra regeringen genom att i praktiken göra den maktlös.

Stefan Löfven kan inte genomföra en rödgrön politik de kommande åren. Om han kan sitta kvar som statsminister hela perioden är det genom att fungera som en administrativ ministär, varje förslag som utmanar alliansens politik kommer att röstas ner, varje försök att bryta de ökade inkomstklyftorna eller lindra skattesänkningarnas effekt kommer att bli nedröstat.

Efter åtta år av alliansregering har Socialdemokraterna blivit ett mindre parti, Miljöpartiet har misslyckats växa och Vänsterpartiet ökat någon procent, vilket kanske kan trösta internt.

Men sammantaget är det ett misslyckande för ­oppositionen.

Det som borde vara en promenadseger efter alliansens attacker mot tryggheten för löntagare och pensionärer har istället blivit en framgång för Sverigedemokraterna. Visst är det förståeligt att man internt bland de rödgröna pekar på Moderaternas sammanbrott och Fredrik Reinfeldts avgång som statsminister.

Några mejlar att man äntligen blir av med Carl Bildt som utrikestalesperson för Sverige. Men det är ingen framgång att väljare går från ett blått nyliberalt parti till ett ännu blåare parti som dessutom öppet arbetar för att öka motsättningarna mellan nya svenskar och infödda.

Det är de som drabbats av alliansens politik som valt att gå till höger, inte till vänster. De arbetslösa. De otrygga LO-medlemmarna. Men också en kärna av borgerliga väljare, missnöjda med alliansens politik.

Alliansen har dragit isär Sverige och resultatet har lämnat utrymme för SD när S, V och MP inte kunnat samla människor runt ett alternativ.

Att inte kunna vinna majoritet när borgerlighetens systemskifte fått verka in i porerna på alla är ett nederlag. Åtta år av sämre skola, av massarbetslöshet, av skenande vinster inom finansmarknad och bland en liten grupp ägare och samtidigt kraftiga försämringar för den tredjedel som har det svårast i Sverige.

Det borde vara öppet mål. Men de rödgröna har inte kunnat fungera som rörelser för förändring. Trots klimathotet går MP bakåt. Trots enormt stöd för parollen ”Nej till vinster i välfärden” kan inte V öka. Trots massarbetslöshet kan inte S skapa hopp om en annan utveckling.

Den enda rörelse som växt är Fi som kunnat driva feminismen in i en valrörelse där de andra partierna försökt bete sig som om den frågan redan var löst.

Men även den framgången överskuggas av SD:s framgång. För faktum är att även om Fi hade kommit in hade de rödgrönrosa inte kunnat hävda seger. Ja, det är fantastiskt att perioden Reinfeldt är över. Men även om SD i praktiken inte kommer att kunna påverka politiken i sin riktning så är deras storlek sådan att de kan hindra varje försök att rulla tillbaka alliansens systemskifte.

Vi står inför fyra år av svaghet och fyra år där politiken inte kan skydda de grupper i Sverige som verkligen behöver stöd.

Visst kan man fira RIP Reinfeldt.

Men det stora jobbet för de rödgröna är att fundera på varför man inte fått medborgarnas stöd.