Verkligheten kan formuleras i mer eller mindre lockande förpackning. Alla kan inte rusa uppför bästsäljarlistor och skrämma slag på Financial Times. Men medan Thomas Pikettys debattalstrande Capital in the 21st century snart smyckar vänstersinnade soffbord, strax intill Jämlikhetsanden och The body economic (författaren David Stuckler intervjuas på nyhetsplats i veckan), finns det garanterat oglamourösa dokument om en samtid där väldigt, väldigt få distanserar väldigt, många – med förd politik som energidryck.

De är omöjliga att skapa stjärnstatus kring. Vad har den trista akronymen ILO att sätta emot en fransk ekonom med känsliga ögonbryn? Ganska mycket, visar det sig. Den som bättre vill förstå orättvisan bör läsa 357 sidor kompakt rapport från Internationella arbetsorganisationen, eller åtminstone sammanfattningen som FN-organet bjuder på. Titeln är naturligtvis oattraktivt byråkratisk, men i fnösket World social protection report – rapporten kom 3 juni – väntar en anklagelse gentemot alla som fortsatt hävdar att receptet mot ekonomisk kris är att det offentliga retirerar in bakom en nedskuren, i bästa fall rudimentär välfärd.

Nu är det klart! utropade exempelvis CNN när det stod klart att eurozonens länder i fjol lånade 293 miljarder euro, 59 miljarder mindre än under 2012. Framgång. Åtstramning trycker ner Europas skuld.

ILO-rapporten är det andra perspektivet. Den underkänner kategoriskt åtstramning som krisbekämpning – och listar även dess konsekvenser:

800 000 barn har stämplats med fattigdom sedan 2008 på grund av åtstramningspolitiken (19 av 28 stycken EU-länder har förvärrad barnfattigdom).

6,6 miljoner fler européer befinner sig nu riskzonen för fattigdom och socialutslagning.

123 miljoner är i sådan utsatthet, alltså var fjärde EU-medborgare.

15-25 miljoner ytterligare kan vänta sig att följa detta öde under det närmaste decenniet, varnar ILO.

Det är en dyster rapport, om ett Europa som fixerat blicken på staternas utgifter, som vore de orsak till krisen. Den beskriver ett vägval. Att välja fel är att fortsätta som idag, att välja rätt är att erkänna ”social trygghet som en mänsklig rättighet, och som en ekonomisk och social nödvändighet”. Ett halvt decennium har frätt sönder ett halvt sekel av reformarbete, av successivt införd välfärd.

Läggs ILO-rapportens svindlade statistik till vad som sedan tidigare är känt, växer oron för att Europas regeringar nu inte bara är på väg att förlora hela generationer, utan redan har gjort just det.

Tre av tio barn i Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien har drabbats av fattigdom.

När vänder det?

Hur många fattiga innan smärtpunkten är nådd?

Vad blir Europa om en majoritet av kontinentens unga tycker, med rätta, att ländernas politiker inte företräder ungas intressen?

Det senare är en realitet.

I samband med EU-valet lät Europaparlamentet genomföra en opinionsundersökning i samtliga medlemsnationer, bland personer mellan 16 och 30 år. Av svarande anser 57 procent att de har marginaliserats och utestängts från ekonomiskt och socialt liv.

Sex månader före valet visade en annan opinionsundersökning att ”kampen mot fattigdom och social utestängning” är en prioriterad fråga för EU-medborgare.

Men uppenbarligen inte för politiker, sett till den koordinerade krishanteringen.

Jag har skrivit flera ledare om det europiska självbedrägeriet sedan Dagens ETC startade, framför allt om Grekland (140120) och Storbritannien (140324). Att grekerna skulle existera med astronomisk ungdomsarbetslöshet – 65 procent – utan att agera? Eller att britterna långsiktigt är tillfreds med att de fem rikaste familjerna i landet tillsammans äger mer än de fattigaste 13 miljonerna?

Det är inte en tunn spricka som uppstått mellan folk och folkvalda. Det är den farligaste sorten, en ravin som leder till en dunkel botten. Kanske finns trots allt något positivt där nere, kanske uppslutning för mänskligare och mer inkluderande politik. Eller så finns det i dunkel just bara mörker, de mest banala beskyllningarna snarare än radikal systemkritik.

En sak kan vi helt säkert veta.

Miljoner unga kommer inte att tolerera att förlora utsikten om ett värdigt liv.