BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det blir en blygsam början med två tur och returresor om dagen, en på morgonen och en på eftermiddagen.
Men lite kan bli mer om vi byter perspektiv. Vi har vant oss vid att se vatten som ett hinder, något man bygger broar över eller gräver tunnlar under. Visst, tunnlar och broar behövs, men vattnet kan också ses som en färdväg, färdig att tas i bruk och utan underhållsbehov.
Styrsöbolagets vd Bertil Pevantus ser möjligheter:
– Vi ska knyta ihop skärgården med staden.
Ja, varför inte? Båttrafik har omfattande fördelar. Låt oss börja med framkomlighet. Om inte all skärgårdstrafik från Södra skärgården har Saltholmen som slutstation minskar behovet av parkeringsplatser, samtidigt som trängseln på bussar och spårvagnar lindras. En trängsel som flertalet göteborgare känner till. Varma sommardagar på spårvagnen mot Saltholmen brukar jag tänka på Verner Aspenströms formulering: ”Sardinen vill att burken öppnas emot havet.”
På vintern är det inte lika trångt, men pendlare kan ändå sitta kvar på båten och slipper rusa till spårvagnen eller bussen i ur och skur. I stället kan de koppla av med en kopp kaffe eller logga in och börja arbeta.
Bertil Pevantus räknar med att båtresan från Vrångö till Stenpiren tar tio minuter längre än med lyckat byte till snabbuss på Saltholmen. Då är det ändå de gamla långsamma skärgårdsbåtarna som skall används.
– Att slippa göra byten är viktigare än restiden, tror han.
Framtiden kräver förstås mer, tätare turer och fler hållplatser, kanske Klippan. Där är det nära till spårvagnar och bussar och hela västra Göteborg. Kortare restid vore inte fel, däremot ett problem med hastighetsbegränsningen till åtta knop innanför Älvsborgs fästning. Men med nya båtar som orsakar mindre svallvågor kanske Länsstyrelsen kan förmås till dispenser.
Och är trafik till Stenpiren en fördel för förbindelserna med södra skärgården borde motsvarande gälla även norra skärgården. En båtförbindelse mellan Öckerö och Stenpiren via Lindholmen skulle avlasta bilfärjorna och och lätta trafiktrycket på ständiga sorgebarnet, väg 155 genom Torslanda.
Älven klyver stan, men kan också förena de båda stadshalvorna. När Göteborg var en varvsstad fanns som mest sju färjelinjer över älven. Nu är bara två linjer i bruk. Men det bor fler människor än någonsin på Hisingen. Och fler blir det när Göteborgs centrum växer över älven till Frihamnen och Backaplan och västerut mot Lindholmen, Sannegården och Eriksberg. Då blir det trångt i tunnlarna och på nya Hisingsbron. Fler färjelinjer över älven skulle göra det väsentligt lättare att gå och cykla i Göteborg.
Men miljön då? Att minska trängseln genom att sprida ut göteborgarnas resor på fler färdmedel är bra för miljön. Om fler avstår från att ta bilen till jobbet är det bra för luftkvalitén. Men om samtidigt utsläppen av dieselavgaser från båtar och färjor ökar är inte mycket vunnet. Dock finns lösningar på det problemet. I slutet av nästa år tas, om allt går som planerat, Göteborgs första hybridfärja i drift på linjen Lindholmen – Stenpiren. Färjan klarar fyra timmars trafik på enbart el och kan laddas antingen av en generator ombord eller från nätet i land.
Givetvis bör samtliga färjor som trafikerar linjer innanför Älvsborgsbron så snart som möjligt ersättas med elfärjor eller byggas om till eldrift. Det kräver varken nytänkande eller ny teknik. Över Öresund går Scandlines stora bilfärjor numera på enbart el från batterier. Färjorna snabbladdas automatiskt varje gång de lägger till för att släppa av och på en ny omgång bilar och passagerare. Är tiden och tekniken inte mogen för skärgårdsbåtar med enbart batteridrift finns hybridlösningar. I Norge finns en färja som går på diesel utomskärs och på el inomskärs och i våras beställde norska Color Line världens hittills största hybridfärja med plug in-teknik. Den blir 160 meter lång och skall trafikera linjen mellan Strömstad och Sandefjord. Tekniken finns, de första dyra erfarenheterna är gjorda. Det är bara för Göteborg att haka på.
