Alla företag som drabbas av corona kan få upp till 80 procent av lönen betald och ändå ökar varslen för företagen och ett enormt gnäll är igång mot staten och regering eftersom man vill ha mycket, mycket mer.

Och när Per Bolund (MP) stillsamt konstaterar att företagen kanske borde byggas mer hållbart, med reserver vid kris, blir det hesa höga röster och skrik till svar. Man vill istället att gångna års vinster ska skyddas genom att staten tar företagens kostnader fullt ut. Trots att krisen till stor del beror på företagsägarnas kortsiktighet. Man vill att utdelningarna ska få fortsätta för annars hotas de privata förmögenheterna genom att de lån man tagit säkrats genom utdelningar som nu inte kommer.

En del gör som Trump, kräver nedmontering av de sociala coronaskydden för att kostnaden ”för samhället” är större än virusets ”kostnad”.

Pengar, pengar, deras snäva verklighetsbild skadar näringslivet mer än något annat.

Det här är ett sorgligt spektakel och det blir inte roligare för att det sker via Dagens Industri och lobbyorganisationer som ”Svenskt Näringsliv” eller ”Företagarna”. DI:s ledarsida hejar ivrigt på och gör att ordet ”särintresse” lyser klart som en gammaldags neonskylt.

Bakom hela kampanjen finns ett politiskt misslyckande, alla vet de att den ekonomi de ridit på misslyckats och att det är dags att diskutera en förändring.

Det är detta de vill förhindra.

Stoppa statlig och annan offentlig inblandning i kapital, företag och investeringar.

Hindra en mer demokratisk ekonomi att växa fram.

Företagsextremisterna vill ha sin gräddfil kvar.

Jag är stolt över att vara företagare och jag har skrivit flera gånger om varför. Företagandets positiva sak finns i själva ordet, man skapar en organisation för att företa sig saker. Skapa varor och tjänster tillsammans. Ständigt samarbete med andra. Man misslyckas och lyckas men det är organisationen som är poängen, det man gör tillsammans är värdet och gör nytta för andra.

Lika ivrigt har jag förklarat min avsky för spekulationsekonomin och hur kapitalägandet fungerar idag. Att vara kapitalist är inte att vara företagare, det är en ekonomi ovanför själva företagen som styr och parasiterar på det som företag kan skapa.

Bara det faktum att man kräver 10–15 procent i avkastning som mål är ju ett enkelt bevis på att man skadar ekonomin. I en låginflationsekonomi bör avkastningen vara två–tre procent, allt annat är överuttag ur löntagarnas arbete till ännu mer spekulation. Enkelt uttryckt, pengar över ska återinvesteras eller sparas till sämre dagar.

Men lika stolt som jag kan vara över det man skapar tillsammans, lika mycket skäms jag när ”företrädare” talar i företagarnas sak och hävdar att de representerar andra.

Det gör de inte.

De är lobbyister, de talar bara för sin egen ideologi och det egna intresset.

De flesta har aldrig drivit ett företag, riskerat egna pengar, de stora har ärvt ägandet och de nya har levt på ”riskkapital” eller behandlar företagandet som en akademisk fråga där modeller om hur det borde vara styr kraven. Ofta är det politiker som fått lämna och plockats upp i lobbystyrelser och nu pratar för ”näringslivet”. Lite patetiskt kan det bli. Som när Maud Olofsson (C), Sveriges förmodligen dyraste och mest misslyckade näringsminister (minns Nuon, minns Posten) nu sitter och skriver texter med andra i ”Svenskt Näringslivs verksamhetsstyrelse” om att företagen inte alls borde vara bättre förberedda eftersom detta inte är en kris utan en naturkatastrof.

Men sedan när blev den rika delen av samhället undantaget förberedelser för naturkatastrofer? Varför hamnar ansvaret för att förbereda sig för störning av produktion och konsumtion hos någon annan?

Ännu mer absurt blir det när man försöker säga att bolagen inte har några reservkassor eftersom pengarna ligger i ”verksamheter som kan skapa jobb och generera välstånd”. Det här är ju inte sant. Vinsterna från produktionen ligger på finansmarknaden och investeras inte, vilket är vårt stora problem.

Men den här märkliga synen på företag kan bli ännu mer märklig när en av grundarna för börsen OMX – Olof Stenhammar – får ordet och hävdar i DI att det är företagsägarna som skapat samhällets värden, det är kapitalet som med kreativitet och riskvilja betalat statsskuld och välfärden.

Därför ska staten nu ”betala tillbaka” till de som ”byggt samhällets skyddsvallar”. Som om de skattemiljarder företagen står för inte vore de små smulorna jämfört med de inkomstskatter och den moms alla som arbetar betalar. (Stora bolag betalar i själva verket sällan skatt, små bolag är de som verkligen gör det.)

Det här är extremism i kostym och slips. En enögd syn på samhället där man inte erkänner det enkla att all välfärd, all ekonomi, varje skapad produkt och tjänst är skapad av de som arbetar.

Det är människors arbete som är vår skyddsvall och inte kapitalägare som nu försöker rädda sina vinster – inte jobben.

Och kravet handlar om mer pengar genast, inte för att göra samhället tryggare, utan för att göra det egna ägandet tryggare.

Sveriges  kommer tvingas rädda bolag, vi måste ge stöd till ensamföretagare och hjälpa till med hyror och löner för många fler. Men det är de stora bolagen som måste tänka om, de som byggt sin ekonomi på kvartalsrapporter och just in time-produktion som inte klarar en kris.

De ska självklart själva först skjuta in allt det kapital man tagit ut, innan staten går in och stöder. Och självklart ska staten då ha säkerhet i bolagen.

Det gäller att tänka om nu.

Extremism är alltid fördummande och förstör för den som ropar ut den. Det gäller även företagsextremismen.