BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tyvärr syns inte alla. I antologin ”Lösa förbindelser”, som vi skrev om igår och som diskuteras på Litteraturhuset i kväll, vittnar behovsanställda om hur de inte vågar protestera. Mot något alls.
Än i dag, och på en del sätt mer än i går, finns ett arbetsliv i vilket människor i underläge har svårt att försvara sig. Det är lätt att propsa på att den som blivit illa behandlad ska stå på sig och inte acceptera oförrätten. Men i verkligheten är det ofta något annat, hyran måste betalas.
”Ett jobb” har varit en plats att gå till på givna tider, med givna arbetsuppgifter och kanske nån sorts gåva från företaget till jul. I den miljön kämpade arbetare till sig rättigheter, inflytandet ökade och medbestämmandet tog över efter patrons ensidiga makt.
Problemet är nu att själva grundfundamentet saknas för allt fler. Bemanningsbranschen hyr ut ung och pigg personal – men det som en gång skulle vara tillfälliga lösningar blir till bekväma sätt att komma undan bråk. Och när den unga personalen gått sönder är de inte attraktiva inhoppare längre. Otrygghet tystar och i beroendesituationen på arbetsplatsen går andra former av förtryck igen.
I väntan på att vrålet stiger ur den allt växande skaran med otrygga anställningar ger #metoo överlag ett utmärkt tillfälle att gjuta samman den fackliga kampen med den feministiska. I alla branscher.
På sina håll syns oroväckande tendenser till att vilja hänga ut och offentligt ställa till svars för vad som faktiskt får räknas för mindre förseelser. Det är inte så konstigt när hela livs samlade trakasserier och övergrepp bubblar upp till ytan. Gör det ni behöver, men håll huvudet kallt. Sociala medier kan verka stärkande, men fingerpekande är snabbare godis för belöningssystemen än pedagogik. I längden vinner det senare.
För det första är arbetsgivare som blundat, sopat under mattan eller på egen hand försatt anställda i utsatta situationer ett större problem på sikt än respektive rötägg. Vi blir knappast av med sexismen under vår livstid, men ett arbetsgivaransvar kan man inte ducka för. Medan äckliga snuskgubbar ryker en efter en så hukar arbetsgivare bakom skrivborden, viftar med vit flagg och lovar bättring. Att nu städa och röja i smutsen är inte mycket värt om larmen är gamla, häri ligger de verkliga problemen. Att syna hierarkier och skriva kraftfulla policys måste göras även när det inte ”hotas” med polisanmälningar, och då det inte sker av sig själv faller också detta på facket.
För att detta ska genomföras måste vi konstatera att de feministiska förtrupperna ofta ligger flera mil före mindre pålästa och tyvärr inte alltid vänder sig om. Vi måste föra den feministiska diskussionen både på ett initierat genusvetarplan och på ett mer pragmatiskt med de icke redan frälsta. Detta är ett gyllene tillfälle för feminismen att göra gemensam sak med den fackliga kampen, och vice versa.
För vi slutar visst aldrig att slå nya rekord i psykisk ohälsa med arbetet som grogrund och sexuella trakasserier är en av flera parametrar i detta. Det är ingen slump att det är i yrkeskårer de nya hashtaggarna formeras. Och när uppropen tids nog svalnar så återstår hela arbetsliv att vårda. Unga manliga axlar och ryggar som går sönder i förtid befinner sig också de i underläge. Det är inte feministernas ansvar att ta hand om alla. Men det är till feminismens fördel att välkomna alla i kampen. Enbart så kan den bli gemensam.
Bubblorna är sega, men för många av dem som inte kan dechiffrera begrepp som cis, intersektionalitet och tolkningsföreträden är ”feminism” ännu associerat med nidbilder om lösryckta citat och underklädesbål. Det är inte rättvist, men det är verkligheten.
Om det ska vara lönt att ge tolkningsföreträden måste fler förstå diskussionen. Skit i trollen, de bara roar sig på andras bekostnad, men den där gamla klasskompisen, kollegan eller släktingen – ta tillfället i akt att förklara vad feminismen kan göra för dem. Börja med de minsta möjliga nämnarna i den basala feminismen som utgår från allas lika värde. Ta ett djupt andetag och förklara vad denna -ism faktiskt kan bidra med till just individen framför dig, oavsett kön.
Hur lika lön underlättar fortsatt arbete för rättvisa jobb. Vad både barn och föräldrar tjänar på att även pappor också är hemma. Hur bara de som sitter i toppen vinner på att vi söndrar i botten av våra arbetsplatser.
Så länge vi fortsätter springa i olika lopp måste vi fortsätta med ett bakvatten i vilket vi hittar uppgivenhet, en känsla av att inte inkluderas i samhällsdebatten och bruna lösningar på det. Det vinner ingen på.