Det är inte bara barn som lever i vad som av Rädda barnen definieras som barnfattigdom som har jobbiga dagar framöver. Även barn till missbrukande föräldrar, föräldrar som slår eller föräldrar som helt enkelt inte är där lider när andra berättar om Liseberg, Grekland, Kolmården eller bara grillkvällar med glass och uppe-sittarkvällar.
Örebro har en bra handlingsplan mot barnfattigdom. Skolan ska bland annat vara helt kostnadsfri. Och kommunledningen är på väg att fatta ett beslut om att barns bästa alltid ska vara i fokus. Det är bra. Samtidigt är barns livsvillkor inte en fråga som löses av ett par beslut i en kommunal församling.
När sommarlovet tar slut börjar en årskurs högre än den man gick på våren. Mycket förändras, kompisarna blir lite större, skolarbetet lite svårare och lekarna lite mer avancerade. Men mycket blir ändå sig likt.
Barns livsvillkor är i viss mån också deras föräldrars. Därför är valrörelsens största fråga – jobben – den absolut viktigaste även för barnen. Får deras föräldrar ett jobb ökar det ekonomiska utrymmet, men även föräldrarnas självsäkerhet. Har föräldrarna möjlighet att efter en längre tids arbetslöshet känna sig behövda i samhället kan deras barn se det i ögonen på dem.
Och omvänt – när en sommarmånads arbetslöshet med bristande ekonomi som följd äntligen är slut är det inte semesterledighet som har präglat sommarlovet, utan stressen av att hela tiden vara Arbetsförmedlingen till lags och ständigt söka jobb.
Allt för många barn i Sverige i dag har föräldrar som saknar ett jobb. Arbets-löshetens höga nivå, som har tillåtits öka kraftigt under Alliansens tid vid makten, har inte bara inneburit fler arbetslösa föräldrar, utan även fler barn till arbetslösa. Nu är det så klart inte så att alla barn till arbetslösa har det dåligt alls, men ett jobb underlättar för alla.
När ett barn far illa skadar det hen här och nu. Såren och ärret hamnar dock inte enbart i ett naivt pojk- -eller flickhjärta, utan kommer ofta tillbaka i samhället senare.
Kanske är detta extra tydligt hos barn med missbrukande föräldrar. Resurser till missbruksvården är en fråga som måste prioriteras. Kunskaperna om missbruk hos de vuxna som träffar barn dagligdags måste också öka.
Jobb, och mer resurser till personal till skolan för att se barnen. Det kostar pengar. Men pengarna finns. När vi solidariskt säger: ”Nu räcker det!” till skattesänkarhögern, byter regering och avstår en glass eller två för att i stället ge in till det gemensamma som kan prioritera jobben och skolan skapas ett bättre och mer jämlikt samhälle.
Alla barn kom inte till Grekland i somras. Alla barn som kom till Grekland har det inte bra för det. Problemet är inte ytlighet, blingbling och resor. Problemet går djupare än så. Såret i hjärtat hos den som inte kan berätta om Liseberg när sommarlovsminnen ska gås igenom handlar inte om Liseberg. Det handlar om människovärde. Det är dags att fordra det tillbaka.