Vi är i det avseendet inte olika fiskmåsar eller näbbmöss. Liksom dem är vi biologiska varelser. En gång var de första intrycken en livsnödvändighet, och någon gång kan de fortfarande vara det. Men i vardagslag är det sällan så. Då spelar det ingen roll hur folk ser ut. Om man lär känna dem är det snart andra, mänskligt sett viktigare egenskaper som blir avgörande. Den som vi blivit bekant med eller till och med arbetskamrat eller vän till kan vi visserligen identifiera redan på långt håll. Men det är inte främst med det yttre vi förknippar dem.

Sinnesintrycken av de obekanta är i första ögonblicket fördomsfulla. Innan vi hinner tänka har vi gjort vår första sortering. Vi har en bild av det som vi egentligen vet mycket lite om.

Det är i de följande ögonblicken som det avgörs om vi ska stanna i fördomsfullheten eller inte. Låter vi de första intrycken bli avgörande? Eller motverkar vi dem med en sund reflektion: Ännu vet jag ingenting om denna varelse, bortsett från det omedelbart syn- och hörbara. Det återstår att se vem det är.

Eller, som det gamla ordspråket säger: Döm inte hunden efter håren.

De människor som vi verkligen lär känna frigör sig mer och mer från den exteriör som först var det enda vi la märke till. Det blir en individ som inte kan förväxlas, än mindre bytas ut mot någon annan.

Det heter ofta att vi lever i en ytlig tid. Flärd och glam fyller våra liv. Jag vet inte om det är sant. Å ena sidan är det nu som alltid ytan som vi först lägger märke till. Å andra sidan är vi omgivna av exempel på slitstark kärlek, djup vänskap, sammanhållning, ja, solidaritet.

Men samtidigt finns det alltför många exempel på hur den fördomsfulla ytligheten präglar mångas bild av sina likar. Så många, ja allt fler nöjer sig med den första anblicken av människor som omedelbart upplevs som främmande och är genast färdiga med sin dom: Han med det svarta skägget hör inte hemma bland oss! Hon med niqaben borde resa tillbaka till landet som hon kommer ifrån!

Så reagerar människor som låter första intryckets ofrånkomliga fördomsfullhet fylla deras tanke- och känslovärld. De vägrar att fördjupa bekantskapen utan styrs av sin ryggmärgsreflex: Bort härifrån! Jag vill inte veta av dig!

En sådan människa reagerar på samma sätt som fiskmåsar eller näbbmöss. Inför det som upplevs som avvikande producerar de mängder av adrenalin men inte en enda sund tanke. Utan att veta något om de människor som de möter hälsar de dem med avsky eller skräck. Hur skulle de någonsin kunna gå vidare från en sådan nollpunkt till bekantskap eller rent av vänskap?

Inför det ytligt sett främmande har fördomarna vuxit nästan epidemiskt under de senaste åren. Fenomenet är visserligen inte nytt. Det har alltid funnits människor som ryggat tillbaka eller uppträtt aggressivt inför det som inte känns hemtamt. Historien är full av exempel, senast på 1990-talet med det löjliga parti som hette Ny demokrati.

Men idag har vi ett mycket större, stabilare och därför farligare parti som heter Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson och hans efterföljare har misstron mot det som inte omedelbart framstår som svenskt som affärsidé. Mot den rena, brutala rasismen har Åkesson proklamerat sin ”nolltolerans”, men åter och åter kommer det nya exempel på hur de grova fördomarna ändå florerar överallt i partiet. Vad är Sverigedemokraterna noga besett annat än misstron mot det osvenska? Numera har de tagit över Moderaternas syn på ekonomi och arbete. Det särskiljande är enbart vurmandet för det som det som anses typiskt för Sverige.

Likväl är svaren på frågan vad som utmärker detta Sverige alltid svävande. Språket, säger man, och historien, kulturen… OK, språket förenar de flesta svenskar, men det har alltid funnits svenska medborgare som har andra modersmål. Idag finns det många i Sverige som talar engelska; på landets tekniska högskolor hörs mycket oftare engelska än svenska. Det tycks inte bekymra Sverigedemokraterna. Det är bara andra, mer exotiska språk som gör dem upprörda, särskilt om deras utövare är muslimer. Fördomarna mot islam ligger som en tjock, ohälsosam dimma över Sverige och Europa.

Vad historien beträffar är den inte exklusivt svensk. Vad säger Åkesson om sitt Blekinge? Och kulturen? Så snart Åkesson eller någon av hans partivänner försöker appropriera något stycke exklusivt svenskt får de strax bakläxa. Får Åkesson ens ha sin folkdräkt i fred?

Nej, pratet om det djupare sett svenska håller inte. Det är dimridåer som skymmer det nakna förhållandet att Sverigedemokraterna uppmuntrar och hämtar näring ur de första intryckens fördomsfullhet. Någon ser ut att komma från Mellanöstern, någon annan från det inre av Afrika – och snabbt är de slitna, okunniga schablonerna där.

I Sverigedemokraternas Sverige tillåter sig folk sådant som tidigare var otänkbart. Sjuk- och tandvårdspersonal trakasseras om de inte ser ut som Medelsvensson. Det är fruktansvärt att folk som söker vård kan bete sig på det sättet.

Tiggarna har snart mobbats bort från våra gator. Min dotter berättade nyss att en äldre man öst sitt förakt över en rom från Rumänien. Min dotter röt åt den fördomsfulle: ”Talar du så till en medmänniska!”

Så borde fler göra.