På sistone har det fallit sig så, att jag har funnit och blivit medlem i (ytterligare) några fantastiska grupper i sociala medier. De har några saker gemensamt: de handlar om att bygga/skapa/hantverka och de domineras av kvinnor. Det överväldigande med dem är hur starkt de präglas av stöd, tips och hejarop, hjälper med svåra tekniker, erfarenheter och råd.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Vad rör detta Malmö och aktuell politik? Jo, den växande feministiska rörelsen skiftar nyans ofta men växer faktiskt. En skjuts kom med Fi:s valkampanj inför förra valet och nyss blossade det upp tack vare fantastiska #metoo, som samhället fortfarande håller på att hantera svallvågorna av (läs: avslöjade män samt deras upprörda kompisar). Men ständigt mellan sådana uppbloss finns alla dessa pågående forum som stärker kvinnor, hbtq-personer och ickebinära. Inte alltid separatistiska, ofta lika välkomnande mot män, men inte så otroligt styrda och präglade av mansnormen som så många andra samhällsgemenskaper.
Sådana grupper är som ett andra ben till #metoo, och har tillsammans med den känts som ett feministdjur som har kämpat framåt senaste månaden. Få av de grupper jag är med i är uttalat feministiska, eller kommenterar ens konkret politik. Nej, de handlar mest om det respektive grupp är nernördad i – att spinna, sticka, bygga, sy, illustrera, tälja eller vad det nu må vara. En del av dem tycks ha mest yngre medlemmar, som Skapargäris, andra har full åldersvariation. Min favorit är Spinnare. Den har alltså ingenting att göra med hurtig cykling – nej, här snackar vi tanter och kvinnor (och några män) med omfattande kunskap i handspånadstekniker, garner och dess användningsområden. Under två år har jag nu sett samma nybörjarfrågor upprepas där otaliga gånger, alltid med samma entusiastiska och detaljerade svar från flera av de allra skickligaste såväl som dem med medelmycket erfarenhet. Sjuttio likes direkt för ännu en nybörjarhärva. Denna generositet.
Kvinnor som har kämpat för rättigheter tidigare i historien har som bekant ofta fört sina politiska diskussioner och/eller erbjudit varandra stöd och trygghet just på handarbetsträffar och vid andra ”kvinnosysslor”. Ibland har detta varit rena svepskäl, ibland bara en tvungen träffpunkt. Då har det oftare utgått ifrån behovet av inkomst, och drivkraften att tillverka något för att få lön till mat och förnödenheter. Så är det fortfarande för alla utom de allra mest privilegierade i världen. En av årets starkaste upplevelser, föreställningen ”Fäboland” med Sara Parkman och Samantha Ohlanders, handlade om sådan arbetspräglad och frigörande kvinnoseparatistisk (inklusive barn och djur) gemenskap och dess rika musicerande på fäbodarna förr.
För en priviligierad klick, som hos många av oss i Sverige i dag, är det större inslag av andra drivkrafter, som att med hjälp av slöjd lyfta aktivistiska budskap (craftivism). Det kan då vara mer uttalat politiskt, präglat av viljan att förändra likaväl som att söka styrka och trygghet genom hantverk och konst. Ett exempel på detta är Malmöföreningen Förenande progressivt hantverk. Där finns bland andra Lina Sundberg, vars genusvetenskapliga uppsats heter Att sticka – ett diskursivt och autoetnografiskt nystande av stickning som praktik. Den hittas på LUP Student Papers och är rekommenderad läsning.
